Kort sammanfattning av de stora kulturernas och naturvetenskapens uppfattning om:
Ordet brahmanismen kommer från namnet på den indiska prästkasten Brahmerna. Ordet hinduism är ett geografiskt begrepp som syftar på området kring floden Indus i Nordindien. I modern tid används brahmanism och hinduism omväxlande för det sociala och religiösa system som största delen av Indiens befolkning bekänner sig till.
Hinduismen har rötter från ca. 3000 fKr men har som religion inte stiftats av någon bestämd person utan vuxit fram kontinuerligt. Den kallas också den eviga religionen genom att visa män och gudomliga inkarnationer, t.ex. Rama, Krishna och Sankara, i alla tider har uppträtt för att på nytt sätt formulera den gamla sanningen.
Hinduismen har inte någon fast konstruerad dogmatik. Den bedriver inte någon mission i främmande länder och den inrymmer i sig en mångfald av gudar, trosriktningar och frälsningsvägar.
Alla levande väsen i alltet är från födelsen åtskilda i anlag och uppgifter. Också inom mänskligheten finns det en mängd olika klasser. Överst i detta s.k. kastsystem står brahmanerna som utför offer och undervisar i ”Veda”. Därnäst kommer kshatriya, krigarna, som sköter samhällsordningen. Sedan kommer vaishyas, näringsidkarna. Dessa tre högsta klasser går igenom en särskild invigningsceremoni och kallas därför ”de två gånger födda” och har rätt att själva studera Veda, grundskrifterna. Efter de tre översta klasserna kommer shudras, som ska tjäna de tre högre klasserna. Lägst i det religiöst-sociala systemet står parias, de oberörbara, t.ex. gatsopare etc.. Denna sociala organism anses bara kunna fungera om de olika klasserna samarbetar utan konflikter.
De äldsta grundskrifterna Veda-böckerna från ca. 1500 fKr och framåt innehåller bl.a. formler och offertexter för religiösa ceremonier. Upanishaderna från ca. 700 fKr och framåt är filosofiska texter om brahman, universums innersta väsen som ligger till grund för allting. ”Bhagavad-Gita” från ca. 300 fKr och framåt är en filosofisk lärodikt med betoning på hängivenhet till en personlig gudom.
Den enskilde kan efter hans andliga mognad välja någon av ”det Högsta väsendets” otaliga uppenbarelseformer. För den vise gäller det att vidga sitt medvetande och inse att han är ett med den yttersta verkligheten.
Om detta ter sig för avancerat får den enskilde föreställa sig en personlig gud och skapare, Brahma, och hängivenheten till Gud ersätter då visheten. För den som inte heller är mogen för detta representeras Gud av en staty i ett tempel. Ritualer ersätter då meditationen och rättfärdigt handlande ersätter kärlek.
Hinduismen är fortfarande den dominerande religionen i Indien (ca. 400 av Indiens 516 miljoner invånare) men är på väg att försvagas, speciellt i storstäderna.
Buddhismen är en särform av den indiska religionen hinduismen. Buddhismens grundare, Gautama Buddha, levde i Indien ca. 500 fKr. Namnet Buddha – den upplyste – syftar på den upplysning han nådde i meditation sittande under ett rosenträd där han fick klarhet om sina tidigare existensformer, andra varelsers återdödelser och om lidandets grund. Lidandets grund är sinnesnjutning, livsbegär och okunnighet. Insikten befriade honom från ytterligare återfödelser och öppnade vägen till nirvana – ett tillstånd av evig ro. I stället för att omedelbart ingå i nirvana började han predika sin lära om lidandet och dess övervinnande.
Buddha betecknade vissa delar av den dåvarande indiska religionen som betydelselösa, t.ex. kastsystemet, offerväsendet och brahmanernas – prästernas – ställning. Han behöll dock de gamla indiska föreställningarna om karma och återfödelse. Buddha erkände inte någon personlig gud utan talade om en opersonlig världslag.
Hans anhängare delades i två grupper; dels lekmännen som levde i familj och hade ett världsligt yrke och höll fem moraliska bud, dels ”Orden” som bestod av munkar och nunnor vilka levde under starkt reglerade former i kyskhet och fattigdom.
Den ursprungliga grenen av buddhismen, hinayana – den lilla farkosten, är riktad till ett fåtal och bygger på försjunkande och insikt som är filosofiskt inriktad. Så småningom utvecklades även en folklig form av buddhism, mahayana – den stora farkosten, med tonvikt på aktiv kärlek till nästan, kulthandlingar och from dyrkan.
De texter i Theravadas som sägs återge Buddhas ord upptecknades ca. 200 år efter hans död. Buddhismen fick först spridning i Indien och på Ceylon. Den fick senare också fäste österut, Vietnam och Kampuchea, och västerut, Afghanistan och östra Iran, samt på övärlden, Java, Sumatra och Borneo. I Kina fick buddhismen betydelse parallellt med konfucianismen och i Japan uppblandades den med nationalreligionen shintoismen.
Buddhismen omfattas i dagens läge av ca. 500 miljoner människor.
Det system som är grunden för allt kinesiskt tänkande och har sitt ursprung ca. 3000 fKr kallas universismen. Himlen, jorden och människan utgör det enhetliga världsaltet som regeras av en allomfattande lag. Det finns ett samband mellan himlen därovan och människornas fysiska, psykiska och moraliska liv på jorden. De viktigaste gestalterna i kinesiskt tänkandet är Konfucius och Lao-Tse, vilka båda anses ha levt omkring år 500 fKr.
Konfucius ansåg att människans uppgift finns i utåtriktad verksamhet – att fylla sin samhälleliga roll. Han var en moralfilosof som förkunnade normer både för individens liv och för statens styrelse. Han bearbetade och förde vidare tidigare traditioner och samlade dem i fem s.k. kanoniska böcker, bl.a. I-King – Förvandlingarnas bok. Konfucius’ åsikter har också förts vidare av hans lärjungar i form av samtal och anekdoter. Hans lära har vissa perioder haft karaktär av statsreligion i Kina med föreställningen om kejsaren som himlens representant.
Lao-Tse såg människans uppgift i inåtriktad kontemplation med målet att uppleva det obeskrivbara Tao, naturlagen och den eviga urkällan till allt vara. Han anges som författare till Tao-Te-Ching, boken om Tao. Konfucianismen och taoismen har funnits parallellt och präglat samhällslivet i Kina under mer än 2000 år.
Historiskt sett har kristendomen utgått ur judendomen. Under den första tiden var den närmast att betrakta som en judisk sekt med samma heliga skrifter som judendomen. Några generationer efter Jesus’ död fogades den samling skrifter som nu utgör Nya testamentet till Gamla testamentet. Kristendomens centrum är Kristus' person, förkunnelse, liv, död och uppståndelse.
Jesus föddes troligtvis i Nasaret. Han tycks tidigt ha sysslat med religiösa frågor och fått djup kännedom om judendomens grundskrifter. När han var trettio år gammal började han sin offentliga verksamhet som varade i ett till tre år. Den framgång Jesus hade i sin verksamhet blev störande för det judiska ledarskapet. De tog särskilt avstånd från hans ord i bergspredikan att det rätta sinnelaget är viktigare än ett liv efter lagens bokstav. Konflikten med det judiska ledarskapet ledde så småningom till att han anklagades för hädelse och korsfästes.
Hans lärjungar påstod dock bestämt att Kristus hade uppstått ur sin grav och visat sig för olika personer och till sist farit upp till himlen. Tanken på en kroppslig uppståndelse innebar att man gav Kristus person en speciell betydelse utöver hans lära, vilket fick stor inverkan på spridningen av kristendomen under historien.
Paulus introducerade sedan uppfattningen att lydnad av Moses lag inte kan rättfärdiga människan. Endast tron på Kristus och hans offerdöd leder till frälsning och evigt liv.
Jesus frånsade sig alla anspråk på att bli en jordisk kung – ”Mitt rike är icke av denna världen”. Han talar om sig själv som ”Människosonen” som på arameiska motsvarar ordet människa.
Gamla testamentets böcker författades under tiden mellan 950–100 fKr medan Nya testamentet skrevs mellan 60–100 år efter Kristus’ födelse.
Kristendomen med dess tre huvudriktningar; grekisk-ortodoxa, katolska och protestantiska kyrkan, omfattar i dag ca. en miljard människor. Europa blev kristendomens centrum men i och med upptäckten av nya kontinenter och världsdelar fick den en global spridning.
Islam betyder ”underkastelse” och avser att de troende ska vara underkastade Guds vilja. Islam står judendomen närmast. Gemensamma drag är att de tar avstånd från mångguderi och bildkult samt att de förväntar en messias och tror på den yttersta domen.
Gundaren av Islam eller muhammedanismen, Muhammed Ibn Abd-Allah, föddes år 570 i Mekka. Vid fyrtio års ålder framträdde han som profet. Muhammed trädde fram för sitt folk som en Guds profet och såg sig som den siste i en lång rad av profeter, där några av föregångarna var Noa, Abraham och Jesus. Han framhöll med eftertryck att han inte var gudomlig utan bara en människa som Allah utvalt till sitt sändebud. Muhammed hade fått impulser både från judendomen och kristendomen när han började att utveckla sin lära.
Kärnan i Muhammeds religiösa budskap är predikningar om den kommande domen. Han kom genom sina predikningar i så stor motsättning med de inflytelserika kretsarna i Mekka att han var tvungen att bryta upp och flytta till Medina tillsammans med sina anhängare.
Islams heliga skrift kallas Koranen. Den är en sammanställning av Muhammeds predikningar och uppenbarelser. Koranens innehåll räckte inte till för filosofiskt skolade tänkare och därför tolkade dessa innehållet symboliskt. Islams teologer och filosofer har flitigt diskuterat hur tron på människans fria vilja förhåller sig till Guds allmakt. Koranen fick sin slutgiltiga utformning strax efter Muhammeds död år 632.
Islam omfattar ungefär 750 miljoner troende och är spridd över ett bälte över norra Afrika österut genom Centralasien till Kina samt ner genom Indien till de Ostindiska öarna.
Islams utbredning var i början nära förknippad med de muhammedanska staternas maktsträvanden. Enligt profetens ursprungliga lära ska religion och stat bilda ett odelbart helt. Det är dock inte riktigt att påstå att omvändelsen till islam i en stor del av världen har skett enbart med svärdets hjälp. Islam värvade redan från början många proselyter genom den vinnande kraften i sina idéer och genom de sociala fördelar den erbjöd.
I en filosofisk syn är yttervärldens mångfald en ”maya” – ett sken. Detta sken är en meningsfull verklighetsillusion som ständigt pågår. Bakom detta sken finns ett urväsen, det absoluta, ”brahman”. I folklig mening tänker man sig urväsendet som en övervärldslig personlighet som tänker, känner och handlar som en människa även om hans gestalt har många huvuden och armar och hans förmåga går utöver det mänskliga.
Liksom vakenhet och sömn följer på varandra hos människorna tänker man sig en serie världsskapelser och världsundergångar, Brahma-dagar, följda av perioder av fullständig vila, Brahma-nätter.
Dharma, den eviga lagen, uttrycker sig dels som den naturliga ordningen – att floderna flyter mot havet, att växterna utvecklas ur sina frön etc. – och dels som en social ordning för alla levande varelser.
Enligt den mycket spridda Shankya-filosofin finns det en ”urmateria” som under världsvilan befinner sig i ett outvecklat tillstånd. Urmaterian utgörs av tre komponenter (gunas): Satva, lätthet och ljus; Rajas, rörelse och smärta; Tamas, tyngd och mörker. Under världsvilan är dessa tre gunas i jämvikt men vid världsskapelsen börjar de verka i förhållande till varandra på initiativ av urväsendet. Först uppstår finare och sedan gradvis allt grövre ämnen som tillsammans bildar ”världsägget”. Urväsendet tränger in i och befruktar världsägget för att sedan låta skaparguden Brahma framgå ur sig för att inrätta världen enligt den eviga lagen, dharma.
Urväsendet uttrycker sig i form av tre gestalter: Brahma, Vishnu och Shiva – en treenighet som representerar urväsendet i dess funktioner som skapare, upprätthållare och förstörare av universum.
Ur Upanishaderna, Chandogya:
Buddha förnekar inte att det finns större eller mindre gudar men ingen av dem är allsmäktig eller har skapat alltet. Till och med den högste ”Brahma” är underkastad växlingens eviga lag. Denna lag styr honom på samma sätt som lagen om dag och natt, sommar och vinter, död och återfödelse styr jordelivets värld.
Alla fenomen i vår värld är förgängliga. Det finns inga eviga materiella atomer, någon ursubstans eller odödliga själar. Världsprocessen har varken någon början eller slut och det finns inte någon gräns för världsrymden. Man räknar med en serie världsskapelser och världsundergångar och utgår ifrån att det finns ett oändligt antal världssystem.
Människan och den värld hon upplever består av oräkneliga antal faktorer, ”dharmas”. Dharmas uppstår och förgås inte av en slump utan är underkastade en sträng lagbundenhet. De utgör de oändligt många uttrycksformerna för världslagen som manifesterar sig dels i kosmos’ ändamålsenliga byggnad och dels via karma i världens moraliska ordning.
Exempel på dharmas är jord, vatten, luft, eld, livskraften, förnimmelserna, medvetandet. Allt, från vilken verkan kan utgå, kallas dharmas och karaktäriseras bäst som krafter. Dharmas äger bestånd en kort tid och försvinner sedan. Deras uppkomst betingas av närvaron av andra dharmas liksom uppkomsten av en växt förutsätter att det finns frön, jordmån, fuktighet, luft, etc.. De enda dharmas som är oförstörbara, som inte är avhängiga av andra dharmas, är det tomma rummet och nirvana.
Ur Buddha talade och sade:
Hela världsaltet ses som en jättelik organism i ständig förvandling där de olika delarna hela tiden påverkar varandra. Frågan om vad eller vem som är orsaken till detta skeende besvaras inte entydigt men huvudtendensen är tanken på en opersonlig gudsprincip som omväxlande benämns ”Shan-Ti”, ”Himmelen” eller ”Tao”.
Shan-Ti, härskaren därovan, finns på himlens fasta punkt, polstjärnan, och iakttar hela världsskeendet. Han är upphovsman till allt som sker, men är själv overksam. Han har dock inga egenskaper som skulle kunna ge någon emotionell relation till människan. Främst är Shan-Ti en personifikation av den ordning som manifesterar sig i naturen.
Tao betyder väg och ses dels som naturlagen och dels som ur-varat. Taos övre sida betecknar substansen, väsendet, som drar sig undan vår föreställning och bara kan anas. Taos undre sida betecknar dess insats i sinnevärlden, som kan bli föremål för mänsklig forskning.
Ur Taos polära uppdelning yang och yin – treenigheten – framgår himmel och jord. Himlen är ett manligt yang-väsen och jorden är ett kvinnligt yin-väsen. Yang och Yin frambringar i samverkan årstiderna och den organiska världen som sedan fortplantar sig med hjälp av frö och sädesvätska. Himlen – yang – är själ och befinner sig i rörelse. Jorden – yin – är kropp och befinner sig i vila.
Ur Tao-Te-Ching:
Enligt det Gamla testamentet är Gud det enda fullkomliga väsen som existerar av sig självt från evighet till evighet. Gud är vidare oföränderlig och alltet och allt vad däri är, är beroende av honom. Gud är ett personligt andeväsen som är omätlig, allestädes närvarande, allvetande, allvis, allsmäktig, världens skapare och upphovsman till dess ordning, världens laggivare och domare. I det Gamla testamentet beskrivs Gud som allsmäktig, ”Herren”, som råder över sin skapelse och straffar och förlåter människan.
I det Nya testamentet talar Kristus om Gud som ”Fadern i himlen” som älskar människan. I sin lära om Gud betonar han Guds godhet: ”en finnes som är god”.
Enligt den vanliga tolkningen av skapelseberättelsen i första Moseboken har världen skapats av Gud ur ”intet”. Världen är skapad i tiden, dvs. före världens skapelse existerade endast Gud. Gud upprätthåller och regerar världen. Han leder den med nåd, vishet och makt mot sina mål.
I Nya testamentet beskrivs skapelsen på ett annorlunda sätt än i Gamla testamentet. Här talas det om det grekiska logos – ordet. ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud, och ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till som är till.”
Den kristna kyrkan talar om Guds treenighet – fadern, sonen och den heliga anden – men betonar monoteismen, dvs. tron på en gud. Man anser att Jesus är identisk med sonen.
Ur Bibeln, 1 Mos. 1:1-5:
Allah är ett evigt, unikt väsen som varken fötts eller avlats. Han är alltings skapare och universums allsmäktige härskare. Allah är osynlig, utan gestalt och inte bunden vid någon ort. Till hans existens hör sju attribut: liv, vetande, syn, hörsel, vilja, allmakt och tal.
Endast Allah kan, i absolut mening, handla utifrån sig själv. Allt levande och livlöst är beroende av honom och underkastat hans vilja. Det är han som frambringar allt. Han är också upphovsmannen till alla goda och onda gärningar. Han är inte bunden vid några normer: ”han förlåter vem han vill och straffar vem han vill”. I islam finns inte tanken på någon självständig och ond makt i förhållande till Allah. Det som för oss ter sig som lagbundenhet beror på att Allah i regel låter naturen följa en bestämd gång. Men om Allah vill kan han när som helst upphäva denna ”naturvana”.
Världen har skapats av intet på Allahs ord ”varde”. Enligt koranen skapade han sju himlar och sju jordar. Himlarna ligger i våningar ovanpå varandra. En vanlig uppfattning är att det ovanför dessa himlar finns ytterligare sju hav av ljus och ytterst själva paradiset med dess sju avdelningar. Under jorden finns sex helveten.
Världens skapelse fullbordades på sex dagar. De första dagarna skapade Allah jorden, de följande allt vad som finns på jorden och de sista dagarna skapade han himlarna. Koranen tar bestämt avstånd från den kristna treenighetslärans ”treguderi”.
Ur Koranen:
Världen befolkas av ett oändligt antal levande varelser: växter, djur, människor, andar, demoner och halvgudar. Mellan människor och djur finns bara en gradskillnad. Varje väsen består av en andlig själ – atman – och en mer eller mindre materiell kropp.
Själen som existerar tidlöst utan början och slut anlägger ständigt nya kroppar av skilda slag i enlighet med karma, de goda och onda gärningar som den utfört. Under sin vandring från den döda kroppen till den nya kroppen är själen omgiven av en osynlig kropp av ”fin” materia som bär organen för varseblivning, minne, fantasi, vilja etc..
Under natten, i tillståndet av djup sömn, ingår själen i det ”all-ena” och återvänder vid uppvaknandet till mångfaldens värld.
Människan i egenskap av själ är oförgänglig men har försatts i den förgängliga materiella tillvaron som inte har verklig existens. Eftersom hon tror sig vara sin förgängliga kropp upplever hon rädsla och lidande. Först när hon befriar sig från sin okunnighet om den materiella världens karaktär, ifrågasätter sitt lidande och ställer frågor om det Absolutas, brahmans, natur börjar hon bli människa i egentlig mening, dvs. bruka sin mänskliga förmåga.
Kastväsendet och dess rangordning har bara giltighet för den existens som är vänd mot världen och sammanhänger med karma, handlingarnas konsekvenser från tidigare existenser. Däremot kan alla människor oavsett kasttillhörighet uppnå andlig fulländning, frälsning, men här finns en annan rangordning som visar hur nära eller långt ifrån frälsningen individen befinner sig. Frälsningen, ”samsara”, är en befrielse ur kretsloppet och kan bara uppnås genom att utplåna sin okunnighet och avsäga sig sina begär.
Ur Upanishaderna:
Alla delar av världssystemet upp till Brahmas himmel är underkastade periodiskt återkommande uppkomst och undergång. I början av vår världs uppkomst råder ett paradisiskt tillstånd på jorden. Människorna är könlösa ljusvarelser som endast behöver subtil näring och inte behöver arbeta.
Med tiden uppstår begär och detta syndafall leder till att människorna börjar använda kraftigare föda, odla jorden, bygga hus och utse en konung. Så uppstår kasterna och det moraliska förfallet fortsätter i tusentals år och slutar med att en stor del av människorna tar livet av varandra i ett stort krig. Några fridsamma varelser som dragit sig tillbaka till skogarna lägger nu grunden för en ny och bättre kultur.
Det finns inte någon oförstörbar själ utan i stället en föränderlig summa av faktorer som finner sitt hölje i en fysisk kropp. Dessa faktorer upphör inte genom döden utan fortsätter att verka på andra sidan den fysiska kroppens sönderfall och skapar grunden för en ny individs liv, en arvtagare till den avlidnes alla goda och onda handlingar.
Vad som alltså förefaller oss vara en enhetlig personlighet är ett knippe dharmas av olika slag vilka förenats till ett skenbart helt.
Det sammanbindande ledet mellan den gamla och den nya existensen är viljeimpulserna, begäret, livstörsten. Återfödelsen kan ske i vilken som helst av universums myriader världar. Var och när återfödelsen ska ske avgör vederbörande själv genom sina handlingar – karma. Det är ett omfattande bokslut som sköts av tillvarons lagbundenhets egen bokföringsapparat.
Genom insikten att allt jordiskt är förgängligt och fullt av lidande har man nått utgångspunkten för vägen till frälsningen. Genom att avhålla sig från det onda, göra goda gärningar och genom meditation rena sitt hjärta, kommer man stegvis till nirvana och återupphäver återfödelsen.
Ur Buddha talade och sade:
Människan uppstår genom samverkan mellan himmel och jord. Himlen ger henne det andliga subtila yang-elementet och jorden ger henne det grova yin-elementet.
Själen ses som ett individuellt väsen som kan fortbestå kortare eller längre tid efter skilsmässan från kroppen. Den starka betoningen på vördnad för förfädernas andar bygger på föreställningen att de avlidna på något sätt är närvarande.
Harmoni råder i alltet och då måste detta gälla även för människan. Således ser man människan som av naturen god medan allt ont hos henne beror på bristande insikt. För att undvika vanföreställningar som stör harmonin måste hon skaffa sig insikt och kunskap genom att studera det förgångna och efterlikna moraliska förebilder.
Den stora massans tro bestäms dock av föreställningen att det finns oräkneliga goda och onda andar som svävar omkring överallt och som kan skänka välsignelse eller vålla skada.
Ur Tao-Te-Ching (XVI):
Enligt Gamla testamentets skapelseberättelse skapade Gud först människan till sin avbild, därefter formade, danade, han människans kropp av jordens stoft och inblåste livsande i henne. Gud skapade först Adam (den förste mannen) och därefter Eva (den första kvinnan) av ett av Adams revben. De levde ett saligt liv i paradiset. De behärskade totalt sinnligheten, dvs. det fanns inga fysiska begär hos dem som stod i strid med anden, och inte heller skämdes de för sin nakenhet.
Innan Gud danade människan på jorden fanns också av Gud skapade osynliga personliga andeväsen utrustade med förstånd och vilja, vilka för vissa syften kan anta en synlig kropp. Dessa väsen som är Guds tjänare kallas änglar.
Människans likhet med Gud består i att hon till skillnad från djuren är utrustad med en odödlig, andlig, förnuftig själ och äger fri vilja. Anden, som är av evighetsnatur, kan utöva kontroll på själslivet. Anden är centrum för människans etiska, moraliska och religiösa liv. Själen utövar kontroll över kroppen.
Idén om reinkarnationen har funnits inom kristendomen men avskaffades på ett kyrkomöte år 553.
Från det ögonblick då Gud skapade änglarna ägde de en fullkomlig kunskap om Gud, dock satte Gud dem på prov. En del av änglarna bestod inte provet. Förblindande av högmod avföll de från Gud och störtades ner i underjorden. De kan dock tidvis lämna sin vistelseort för att fresta människorna och förleda dem till synd, men de kan inte göra något utan att Gud tillåter det. ”Djävlarnas” vilja är inte längre fri, utan de har endast möjlighet att välja mellan olika handlingar.
En av de fallna änglarna – Satan – tog sig in i paradiset genom att ta sin boning i ormen och förleda Eva att äta av frukten på det förbjudna trädet; kunskapens träd. Eva bjöd sedan Adam att äta av frukten. Genom denna synd, att de ätit av frukten på kunskapens träd, blev de utdrivna ur paradiset. Synden kom att gå i arv till alla Adams efterkommande.
Ur Bibeln, Apg. 17:26-28:
De levande varelserna indelas i olika kategorier. De mest fullkomliga är änglarna, som Allah skapat av ljuset. De är könlösa varelser som varken äter eller dricker. De viktigaste änglarna är följande: Gabriel som under tjugotre år meddelade profeten Koranens innehåll, Mikail som ger regn och näring, Azrail som är dödens ängel.
Allah skapade urmänniskan Adam av lera och vatten och inblåste livsande i honom. Efter Adams skapelse lät Allah först hela mänskligheten utgå ur Adams rygg och avlägsna trosbekännelsen. Sedan förde han den åter tillbaka till Adams ryggrad och samlade själarna i ett skrin på sin tron. Där väntar de, tills tiden är inne för deras födelse då de kan förenas med de kroppar som är bestämda åt dem. Vid döden skiljs själ och kropp åt för att åter förenas vid uppståndelsen på den yttersta dagen.
Shaitan eller Diablos var ursprungligen en ängel. Han utstöttes ur paradiset eftersom han av högmod inte ville kasta sig ner inför den av lera skapade Adam. Tillsammans med sina underdjävlar försöker han locka människorna till ondska, tills han själv förintas vid världsdomen.
Det första människoparet var Adam och Eva, och om dem berättas liknande legender som i Bibeln. Genom syndafallet har mänskligheten inte belastats med någon arvssynd, eftersom Adam ångrade sin skuld och fick förlåtelse.
Adam var den förste profeten, som undervisade mänskligheten på grundval av gudomliga uppenbarelser. Efter honom följde flera andra profeter, bl.a. Muhammed.
Ur Koranen:
I Bhagavad-Gita sägs att alla levande varelsers, dvs. de i helheten ingående delarnas mening, är att tjäna ”Gudomens högsta personlighet”. Detta tjänande ger glädje och tillfredsställelse också åt de ingående delarna.
Läran om karma och själavandringen är central. I den världsliga existensen är målet att genom goda gärningar få en god återfödelseform. Men även den lyckligaste existensform tar slut någon gång och den som lärt känna den världsliga strävans förgänglighet inriktar sig i stället på en oförgänglig frälsning. Denna frälsning kan man nå på olika vägar, bl.a. genom kärlek och hängivenhet (bhakti) till den personliga Gudomen, för genom hans ”nåd” bli befriad från allt som binder en vid den förgängliga världen.
Enligt de i egentlig mening filosofiska skolorna måste dock människan själv komma till insikt om den materiella världens, mayas, förgängliga natur. Genom den insikten kan hon tygla sin lidelse och därigenom förebygga ny karma och förinta sin karma från tidigare existenser. Det som krävs är dels insikt om Gudomens och själens enhet och dels insikt om olikheten mellan själ (bestående) och det som vi kallar materia (förgängligt). Denna insikt får inte bara vara teoretisk utan måste bestå av intuitiv kunskap som förbereds genom studium av heliga texter och regelbundna meditationsövningar.
Då människan har uppnått frälsning eller insikt kommer hennes handlingar att sammanfalla med ”det högsta medvetandets” vilja, och det kommer att göra henne lycklig.
Situationen för den frälste efter döden beskrivs på olika sätt, ibland som ett uppgående i Gudomen men vanligare som en fortsatt individuell existens i en överjordisk tillvaro.
Ur Bhagavad-Gita, kap. 10, vers 7–8:
Ur Upanishaderna, Svetasvatara:
Buddhismen vill vara en frälsningsväg för enskilda individer. Helhetens väl utgör en glädjande följd och en vacker biprodukt av den enskildes rätta handlande, men det är inte något yttersta mål för vars skull ”lagens hjul” sätts i rörelse. Livet är lidande eftersom allt är förgängligt och även den lyckligaste människa är underkastad sjukdom, åldrande och död.
Lidandet kan bara försvinna om begäret och de andra lidelserna som åstadkommer återfödelserna kan förintas. Det kan endast ske så småningom under loppet av många existenser. Det gäller ett stegvis framåtskridande mot frälsningen där först de grova, moraliska felen avlägsnas i det världsliga livet och sedan, genom andlig askes, utgallras även de finare formerna av lidelse.
Det som leder till frälsningen är inte det överdrivna självplågeriet eller hängivelsen åt sinnesnjutningar, utan vägen i mitten – en måttfull världsförsakelse. Vägen till upphävandet av lidandet är den heliga åttafaldiga vägen: rätt tro, rätt beslut, rätt tal, rätt handlande, rätt liv, rätt strävan, rätt minne, rätt försjunkande.
När man förvärvat den fullständiga friheten från lidelser har man nått målet och är en Buddha – en upphöjd fullkomnad människa. Man vandrar visserligen fortfarande på jorden, men genom döden ingår man i nirvanas eviga ro.
I förhållande till världen som befinner sig i ständig rörelse är nirvana ett vilande vara. För den vise är det den enda sanna saliga realiteten som består när alla de förgängliga dharmas är borta.
Ur Buddha talade och sade:
De stora livsfrågorna om alltings orsak och mening ställs i bakgrunden av både Konfucius och Lao-Tse. Konfucius betonar i stället handling och Lao-Tse framhåller att Tao, det yttersta gränsbegreppet, ligger bortom ord och tystnad.
Harmoni med kosmos, alltet, är grunden för en lycklig tillvaro. Därför måste människans främsta strävan vara att lära känna världsförloppet, så att hon kan inordna sig i dess ordning. Ett viktigt hjälpmedel är då I-King – Förvandlingarnas bok – vars symboler tolkas intuitivt. Vidare kan hon studera astrologi, tal- och färgsymbolik och meterologiska fenomen.
Människan måste i sin etiska hållning följa ”himlens” upphöjda exempel. Den som inte följer världslagens väg utan strävar mot själviska mål råkar i olycka.
För att uppleva sinnesro och vinna insikt kan man inom taoismen använda meditation, försjunkande; att hålla sinnesintrycken och medvetandet om den egna personligheten borta och därmed nå ett tillstånd av trascendens. Då blir tänkandet som en spegel för ”världsanden” och människan kan uppleva ”högsta lycka”. I den folkliga tron finns tanken att de avlidna belönas i en himmel eller straffas i ett helvete – något som dock är främmande för de stora kinesiska tänkarna.
Ur lun yü (XXXI):
Guds avsikt med skapelsen är att göra sin fullkomlighet känd genom de skapade varelserna. Människans uppgift är enligt Gamla testamentet att i ödmjukhet och lydnad ära och tjäna Gud.
Enligt skapelseberättelsen i Gamla testamentet är världen skapad för människans väl. Jorden och himlakropparna, djuren och växterna har inte något självändamål utan finns endast till för människans skull. Människan intar en särställning; hon är skapelsens krona och det för hennes skull världsskeendet tilldrar sig.
Enligt Kristus är målet för människolivet att leva i kärlek till Gud och medmänniskorna.
Genom att Adam, mänsklighetens stamfader, var olydig mot Gud blev hela mänskligheten syndig och gick miste om det eviga livet i paradiset.
I Nya testamentet introducerar Paulus tanken att människan på grund av arvsynden inte av egen kraft kan bryta det ”ondas” inflytande. Befrielsen från synden kan bara ske genom Guds nåd, som uttrycks genom att han låter sin son – Kristus – lida ett ställföreträdande försoningsoffer för hela mänskligheten. När människan tror på Kristus inträder en fullständig sinnesändring – frälsning – så att hon avsäger sig alla syndiga handlingar och blir delaktig av det eviga livet.
Som domare belönar Gud allt gott och bestraffar allt ont. Straffet verkställs i många fall redan under jordelivet. När själen genom döden blivit skild från kroppen blir den dömd och får sina gärningars lön. De rättfärdiga får alltefter sina förtjänster del i saligheten i högre eller lägre grad, ”I min faders hus finns många boningar.” De som förkastar den sanna tron kommer efter döden till helvetet. Alltefter syndernas svårighetsgrad undergår de olika straff.
Ur Bibeln, Matt. 6:31-33:
Människan utgör skapelsens egentliga syfte. Allah har för människan brett ut jorden som en matta och spänt upp himlen som ett tak. Också djuren och växterna har skapats helt och hållet för människornas skull, för att ge henne föda och kläder, bära hennes bördor och tjäna henne på annat sätt.
Vid frågan varför Allah skapat världen, låter man honom svara med följande ord: ”Jag var en förborgad skatt men ville göra mig känd, och därför skapade jag världen.”
Människans uppgift är att underkasta sig Allah och lyda hans vilja som den blivit känd genom Koranen.
Eftertänksamhet betraktas som en form av fromhet, och vetande och förnuft framställs som det Allah skapade först av allt.
Vid den yttersta domen ska Allah låta de goda människorna få del av paradisets fröjder och de onda av den eviga helveteseldens kval.
Ur Koranen:
Kastordningen föreskriver i detalj vad medlemmarna i varje kast ska göra och vad de måste undvika. Dessa regelsystem gäller inte generellt utan är olika inom olika kaster.
Särskilda invigningsriter finns för manliga medlemmar i de tre högsta kasterna. De får bl.a. lära sig hemliga mantras att upprepa varje dag livet igenom. Unga brahminer lämnar föräldrarna efter invigningen och får under ledning av en lärare (guru) lära sig ceremonier och studera de heliga texterna.
Enligt en tradition finns fyra livsmål:
Pliktuppfyllelsen står för plikterna mot föräldrar och överhet och för den vänlighet och hjälpsamhet man ska visa mot andra människor. Denna sociala inställning utgör dock mera ett samlande av förtjänster för egen del än en delaktighet och medkänsla i andras behov och lidanden.
Varje individs öde är en nödvändig följd av de gärningar som han utfört i ett tidigare liv. Den som lever ett värdigt liv på jorden återföds som brahmin eller krigare medan den som lever ett ovärdigt liv återföds som utstött ur samhället, eller som hund, svin etc.
Som hjälpmedel på väg mot frälsningen kan man använda olika övningar. De kallas yoga, förening, och har olika former, t.ex:
Det rätta beteendet regleras av Buddhas tio budord av vilka de fem första gäller för troende lekmän:
För munkarna tillkommer:
Det finns inte någon Gud som utfärdat förbud och som straffar människan om hon bryter mot dem. Därför är de buddhistiska buden rena moralbud, dvs. föreskrifter som skall göra det möjligt att leva i överensstämmelse med världslagen, den moraliska världsordningen. Den som följer världsordningen kommer så småningom från ”samsaras” strand på denna sidan till ”nrivanas” strand på den andra.
Det oöverträffade sättet att förvärva religiös förtjänst är välvilja. Den finns hos den vise, dvs. den som har kunskap om världslagen och är fri från alla begär. Detta andliga jämnmod gör det omöjligt att hysa känslor av vrede eller hat.
Ledningen inom det religiösa livet har alltid legat i händerna på munkarna som lever i kloster och för en tillvaro vigd åt meditation och som vid vissa tider ger undervisning åt lekmännen.
Från början var buddismen en lära för de vise och lade mer vikt vid kvaliteten hos sina anhängare än kvantiteten. Den kunde dock bara i en begränsad skala tillfredsställa den stora massans religiösa behov. För att möta dessa behov har senare utvecklats kulthandlingar, andaktsformer och ceremonier, men till sitt innersta väsen har dock karaktären av filosofi bevarats.
Buddismen har inte krävt av sina anhängare att avbryta förbindelserna med andra religioner. Man betraktar andra trosformer som värdefulla om än ofullkomliga förstadier till den högsta sanningen, förkunnad av Buddha.
Härskaren över Kina – mittens rike – sågs som himlens representant och ansvarig för ordningen på jorden. Därmed var det helt avgörande att kejsaren själv följde och även ledde sina undersåtar enligt himlens ordning. Därför har de kinesiska tänkarna noga gått igenom och anvisat detaljerade krav och moraliska principer för den ideala regenten och därmed skapat riktlinjer även för medborgaren. Regenten ska vara både överseende och bestämd, uppriktig och hövlig, sträng och rättvis, etc.
Hela statslivets problem och statens liv fick en religiös dimension; undersåten är skyldig fursten kärlek och trohet, liksom sonen i förhållande till fadern inom familjen. Familjen är den grundläggande samhällsinstitutionen, men pieteten och vördnaden inom familjen ska vidgas till att också omfatta hela jorden.
Eftersom man ansåg riter som oumbärliga för att regera över människor, skapades regler för förfäderskult; begravningar, bröllop etc. Att frambära offer spelar stor roll i dessa riter eftersom man ansåg att offra är ett djupt rotat behov hos människan.
Både konfucianismen och taoismens skrifter har en utpräglat filosofisk karaktär och studerades huvudsakligen av ett intellektuellt överskikt.
Liksom inom judendomen är det inom kristendomen människans plikt att lyda Guds lag sådan den sammanfattas i de tio budorden:
I Nya testamentet betonas särskilt kärleksbudet och dess tillämpning mellan människorna.
Jesus sammanfattade sin etiska lära i två bud ur Gamla testamentet: ”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ, av all din kraft och av allt ditt förstånd, … och älska din nästa som dig själv.”
Människan skall ”råda” över skapelsen och har därigenom ett särskilt ansvar som skiljer henne från skapelsen i övrigt.
Jesus skapade inte något nytt teologiskt system utan gav de gamla sanningarna ett tydligt uttryck i liknelser. Gentemot all yttre laggärning betonar han det rena sinnelaget, och han betonar också att Guds rike inte är av ”denna världen”; ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ.”
Islam
Islams fem grundpelare är:
Den islamska rätten, Sharia-rätten, betyder ordagrannt: ”rätt väg”. Det är främst Koranen som utgör grunden för rättsfrågorna. Koranen kompletterades senare med traditionen, som i den islamska rätten kallas för hadith eller sunna. Sunna är en nedtecknad legendkodex om hur Muhammed skulle ha handlat i olika situationer.
Inom familjen är mannen hustruns och barnens förmyndare, genom hans styrka och förmåga att skaffa livsuppehälle. Kvinnans handlingsfrihet och egendomsrätt är bevarad så länge hon uppfyller det äktenskapliga livets krav och sörjer för hem och barn.
I sharia-rätten finns många olika doktriner som tillämpas i de islamska länderna. En sådan doktrin är t.ex. tesen om jihad – det heliga kriget. Denna doktrin skall värja det heliga islamska territoriet från yttre och inre fiender.
Det är tillåtet för mannen att ha upp till fyra hustrur om han kan tillvarata allas rättigheter. Mannen har rätt att begära skilsmässa, men om han tar ut skilsmässa utan anledning har han brutit sina förpliktelser och kan straffas av domstol.