Organisk Enhetssyn

Orsaken

1. Tomrum

Allt som existerar upptar utrymme. På så sätt är tomrum, ingenting, motsatsen till det existerande som är någonting. Tyvärr har människan ofta tänkt sig tomrummet på samma sätt som man tänker sig det existerande: som ett tredimensionellt någon-ting. Demokritos, som introducerade atomteorin och materialismen, tänkte sig tomrummet lika existerande som atomerna.

Någonting – en existerande helhet – kan man enbart föreställa sig som begränsad, medan tomrum inte går att tänka sig annat än som o-begränsat. Den tanken leder därför till irrationella föreställningar om oändlighet. Ett någonting kan man diskutera och förstå men att tänka på ingenting är uppenbarligen omöjligt.

När vi vill förstå verkligheten är det därför det existerande vi ska ägna oss åt. Tomrummet får vi försöka tänka oss som enbart ett utrymme. Hur stor volym verkligheten har eller hur stort utrymme den behöver är inte väsentligt. Det som är viktigt för att kunna förstå verkligheten är dess kvalitet, dvs. vilken natur och egenskap den har.

2. Verklighetens existens

Verklighetens egentliga materia, det som är någonting, måste vara enhetlig och oförändrat bestående, oberoende av tid. Tid är en lika overklig föreställning som tomrum. Tanken på tomrum leder till en (1) oändlighetsföreställning, medan tanken på tid ger två (2) föreställningar om oändlighet: det förflutna och framtiden. Den existerande verkligheten kan omöjligen ha börjat, blivit till eller sluta vara; försvinna. Eftersom av ingenting kan inte någonting uppstå, och det som är kan inte övergå till att bli ingenting. Det är funktionens – all aktivitets – natur att börja, pågå ett tag och sluta. Det är detta som ger upplevelsen av tid och det praktiska behovet av tidsberäkning. Funktion kan inte bestå, finnas till, som det existerande.

Det måste först finnas ett någonting som sedan uttrycker en funktion. Verkligheten är hela tiden i nuet och densamma. Den måste vara ett levande väsen eftersom endast det kan förklara all funktion som pågår inom den. Alternativet vore att verkligheten är ett dött föremål. Men ett dött föremål kan inte göra något utifrån sig själv, vara orsak till eller styra sin aktivitet och inte heller agera meningsfullt. Om verkligheten vore ett dött föremål så skulle den inte kunna uppvisa den minutiöst sammanhängande ordning som vi ser att den uttrycker. Om nu funktionen i hela verkligheten, det som vi upplever som naturen, är en aktivitet hos ett levande väsen måste vi i stället för vetenskapens materiarörelse börja utgå från sinnesrörelse för att kunna förstå hela funktionen.

Enligt allas erfarenhet är sinnesrörelse grundorsaken till all aktivitet som levande väsen uttrycker. Sinnesrörelse, som karaktäriserar det medvetna sinnet, är det vi kallar för känsla, emotion, dvs. vår kvalitativa berördhet av tillvaron. Vetenskapliga förklaringar är alla ofullständiga på samma sätt, beroende på att sinnesrörelse är omätbar och därför inte kan förekomma i vetenskapliga beräkningar och förklaringar.

Tanken att hela verkligheten är en levande, medveten existens gör begreppet Gud aktuellt. Gud som namnet för hela existensen. Det är samma namn som alla tidigare kulturer använde som beteckning för en levande orsak. Enligt den organiska enhetssynen är vi i egenskap av upplevande, medvetna sinnen delar av Guds existens, som i sin helhet har samma natur som vi har. Den enda skillnaden är att Guds upplevelse av sig själv inrymmer oss som är delar av Guds existens, medan vår upplevelse av oss själva inte kan inrymma Gud, det hela.

Genom vår förmåga att filosofera, dvs. att med ledning av logiken tänka efter och förstå den yttersta orsaken, har vi dock möjlighet att på ett övertygat sätt inrymma Gud i vår upplevelse. Med föreställningen ovan om Guds existens, är det lätt att förstå tillvarons mening både från vår sida och från Guds sida. Fullt utbyte av kärlek kräver ömsesidig förståelse mellan likasinnade, vilket vi ser som det högsta utbytet av tillvaron. Samma måste även gälla för Gud. På så sätt sammanfaller meningen med både vår och Guds tillvaro som ju är samma tillvaro.

Att Gud inte kan visa sig och tala till oss, som vi kan tala till varandra, beror på atthelheten inte kan ha samma relation till delarna som delarna har till varandra. Därför är möjligheten att förstå Gud, på detta indirekta sätt via hela bildprojektionen, erbjuden oss. På så sätt kan man säga att universums bild är Guds talan till oss vilken vi med förmågan till logiskt tänkande kan tolka och förstå.

3. Bilden av universum

Hela universum är som ett hologram, alltså som en gigantisk biografföreställning med tredimensionella bilder, och inte verklighetens existens. Genom att miljarder stjärnor oavbrutet lyser och vår jord roterar hänvisas vi varje natt till att vi lever inuti en jättelik tredimensionell kropp som vi upplever inifrån. Allting i vår verk­lighetsbild är funktion och kan därför börja och sluta och återkomma i vissa pe­rioder. På så sätt är det tänkbart att vetenskapens teori om universums uppkomst har en realistisk grund. Men i så fall bara som ett konstaterande av universums periodicitet, den ger inte någon förklaring av vare sig orsak eller mening.

4. Vår jord

Varje morgon släcks bilden av universum genom att vår sol börjar belysa förhållandena på jorden. Här upplever vi förhållandena i verkligheten på nära håll. Det sker dels genom det utbyte som våra fysiologiska behov och tillfredsställelser erbjuder oss, dels genom samvaron med hela det biologiska skiktet som bildar ett enhetligt hushåll vilket vi kallar ekologi.

5. Biologi i frötillstånd

Eftersom ingenting i den pågående bildprojektionen kan bestå oförändrat, utan oavbrutet måste förnyas, går allt liv på jorden från en början till ett slut. Början upplever vi som ett frötillstånd, vilket lätt skapar tron att i fröet ligger livets bör­jan. Detta leder i sin tur till uppfattningen att verkligheten för övrigt består av död materia. Det irrationella i den gränsdragningen har man inom den kristna kulturen, med stöd av första Mosebok, förklarat så att Gud med ett direkt ingripande har skapat allt levande ur det döda stoftet.

När Wöhler 1828 bevisade att det inte finns någon gräns mellan det döda, o-orga­niska, och det levande, organiska, stoftet tolkade man det som ett bevis på att någon Gud inte finns. Då gjorde man misstaget att avskriva tanken på en levande orsak och därmed hela den filosofiska kulturen. Då började man att betrakta hela verkligheten som i grunden död; endast mekaniskt fungerande.

6. Biologi i utveckling

Alla kroppar utvecklas från ett frötillstånd till ett fullvuxet tillstånd och består under en viss tid som en aktiv del i den totala ekologin. För att hela den oavbrutet pågående utvecklingen ska kunna bestå, måste den nedbrytas i samma takt. Det är ordnat så att hela naturens hushåll består genom att den hela tiden äter upp sig själv. Om man glömmer bort att ekologin är ett slutet system kan man fastna för utvecklingstanken och tro att hela systemet med människan i toppen avser en vi­dare utveckling mot okända existensformer.

Att allting fröar av sig, och därmed bildar utgångsläget för nya generationer, har tidigare skapat det olösbara problemet om vad som är först: hönan eller ägget. Så­dana olösbara problem, som kännetecknar dualismen, uppstår när man vill förstå funktionen, det förgängliga, som en sak för sig.

Förståelse innebär att förknippa funktion med en bestående källa som uttrycker funktionen, t.ex. solsken med solen eller fågelsång med fågeln. Någon form av källa, en form- eller existensupplevelse, måste vi ha för att få en ordnad verklighetsupplevelse och inte bara ett kaos av funktioner. Vi behöver förknippa funktioner med synliga former för att kunna tillfredsställa våra existentiella behov och förhålla oss till omgivningen.

Inom filosofin däremot, där det gäller att förstå den yttersta orsaken, är det avgö­rande att fatta att alla dessa former som vi ser är ändamålsenliga skenformer - bilder – men inte själva existensen, det bestående.

Människan

Människans verkliga identitet är alltså det medvetna sinnet, vilket ingår som en del av verklighetens existens, vilken i sin tur är tänkt som Guds existens. Eftersom själva existensen är osynlig och opåtaglig kan vi aldrig i objektiv mening visa eller bevisa vår verkliga identitet. Vi kan bara anta att vi är ett medvetet sinne på basis av vår subjektiva erfarenhet av att finnas till.

Vår kropp är en del av hela den energiprojektion som vi upplever som verklighe­tens bild. Genom vår kropp blir hela verklighetsbilden uppenbarad för oss sam­tidigt som vi genom vår kropp blir uppenbarad för andra.

Allting i verklighetsbilden är dualistiskt (tvåpolärt) t.ex. ljus–mörker, värme–kyla, positiv–negativ laddning, levande–dött, uppbyggande–nedbrytande osv. Detta för­hållande hänvisar oss till att bilden inte är den bestående, enhetliga verkligheten. Samma polaritet uttrycker sig i att hela den biologiska processen som bygger upp naturens hushåll drivs av förhållandet mellan två kön; manligt–kvinnligt.

När det filosofiska intresset att förstå den bestående verkligheten bakom den för­gängliga, dualistiska bilden glöms bort, kan människan inte komma fram till en för­ståelse av sin verkliga identitet. Därmed kan hon inte få någon känsla för att andra är lika. I stället börjar hon att uppleva sin identitet i bilden. Då upplever människan sig dels som en tänkande varelse, dels som en könsvarelse. Det skapar främlingsskap mellan de två könen och mellan individer på basis av olikheter i utseen­det, förmågor och intellekt.

Den naturförmedlade medvetenheten

Vi är i grunden medvetna om tillvaron på samma naturbestämda sätt som djur. Den medvetenheten når oss dels genom nervsystemet som ett subjektivt intryck av tillståndet i vår kropp, dels genom de fem sinnena som ett objektivt intryck av tillståndet i den omgivande verkligheten.

Djur kan endast leva i nuet, i medvetenhet om verklighetens aktuellt pågående in­tryck, utan att ställa sig frågan ”Varför?” och intressera sig för bakgrundsförkla­ringar - hela sanningen. Djuren följer bara sina existentiella behov utan att kunna filo­sofera och reflektera över meningen med det de håller på med. Därför är det arterna som representerar ett bestämt ändamålsenligt omdöme inom naturens hus­håll. Individerna följer det för arten gällande omdömet som en programmering utan att själva veta o det. Djurs omdöme är inte individualiserat, därför fungerar naturens hushåll så perfekt, om vi bortser från människan.

Människans ”egen” verklighet

Människans naturförmedlade medvetenhet blir individualiserat genom språkinlär­ningen. När barnen lär sig att tala måste de förknippa alla sina erfarenheter med ordsymboler. Så utvecklas varje barns egen språkförknippade idéverklighet eller begreppsverklighet som är förutsättningen för att kunna delta i den allmänna språkkommunikationen.

Genom denna idé- eller begreppsverklighet uppstår det mänskliga perspektivet som innebär att vi får en dubbelupplevelse av allting: en praktisk, verklighetsba­serad och en teoretisk, minnesbaserad. Den teoretiska ”verkligheten” är vår egen såtillvida att vi själva skapar, odlar och bär ansvaret för den. Tack vare den kan vi meddela alla våra subjektiva och objektiva erfarenheter till varandra. Det öppnar möjligheten för oss att fatta och uppleva ömsesidighet genom att kunna känna igen vår egen verklighetsupplevelse hos andra. Sedan kan vi också räkna oss fram till de andra arternas behov och därmed sammanhängande verklighetsupplevelse.

På så sätt blir alla människor medvetna om den behovsstyrda naturens globala en­het, den subjektiva likheten mellan allt levande, bakom den praktiskt taget absoluta objektiva olikheten där man inte ens kan finna t.ex. två snöflingor som är helt lika. Upptäckten av ömsesidighet ger oss möjligheten till inlevelse. I den mån som vi kan känna igen våra behov och problem hos andra existenser kan vi få samma känsla för deras tillvaro som vi har för vår egen.

På så sätt uppstår, parallellt med den naturförmedlade objektiva förståelsen, den subjek­tiva förståelsen som svarar för människans möjlighet till obegränsad kärlek.

När detta filosofiska mål för den mänskliga egenskapen glöms bort upphör män­niskan att uppleva sitt teoretiska perspektiv på tillvaron som ett objektivt perspek­tiv på det subjektiva. I stället upplever hon det dels som ett subjektivt perspektiv på det objektiva, dels som ett objektivt perspektiv på det objektiva. Det sker t.ex. inom vetenskapliga institutioner.

Därmed blockerar människan sin möjlighet till obegränsad kärlek eftersom de olösta filosofiska frågorna uppenbarar sig i negativ mening som störningar. De visar sig som känsla av meningslöshet med tanke på alltings förgänglighet, som ångest med tanke på döden och som desorientering med tanke på identitetsfrågan. Desorienteringen skapar känslan av främlingskap, vilket är frånvaron av den naturgivna förutsätt­ningen för kärlek: ömsesidighetens upplevelse.

Därtill kommer, att man i frånvaron av filosofi lätt tolkar det teoretiska tidspers­pektivet och det praktiska nu-perspektivet som två lika giltiga perspektiv med fa­ran att man helt fastnar i tidsperspektivet.