Grunden för det vi i dag kallar naturvetenskap lades redan på 500-talet fKr av de grekiska naturfilosoferna. Grekerna trodde på existensen av en kosmisk ordning och försökte passa in allt de upplevde och iakttog i denna. Naturfilosofins uppgift var att söka finna lag och ordning bakom naturens mångfald.
Den grekiska naturfilosofen Aristoteles, omkring 350 fKr, räknas som en av de tidigaste vetenskapsmännen. Han studerade systematiskt olika arter, naturfenomen och dess samband. Enligt Aristoteles är jorden världsaltets centrum. Kring jorden finns åtta kristallsfärer. Ytterst finns ”Nous” – förnuftet som Aristoteles identifierar med Gud. Denna världsbild med jorden i centrum övertogs av kristendomen och levde kvar ända till 1500-talet.
Som en särskild gren av naturfilosofin utvecklades materialismen med början från Demokritos på 400-talet fKr. Man utgick från antagandet att verkligheten i grunden består av små materiella oförstörbara partiklar, atomer, och att alla egenskaper i naturen uppstår genom atomernas omplaceringar och rörelser. Enligt den betraktelsen fungerar allting genom en blind mekanisk nödvändighet.
Demokritos’ materialism föll snart i glömska. Naturfilosofin och främst kristendomen kom att dominera världsåskådningen fram till 1500-, 1600-talet. Under 1100-, 1200-talet uppstod dock ett förnyat intresse för studiet av de synliga naturfenomenen som ett ämne i sig.
Till en början hade denna strävan stöd hos de kristna medeltidsfilosoferna. Thomas av Aquino betonade sinneserfarenheten som en väg till kunskap: ”Alla vetenskapsgrenar syftar till att genomtränga hela tillvaron och logiskt genomlysa den så att människan överallt kan se det världsförnuft, den förste röraren – Gud, som givit allt dess mening och form.”
De slutsatser som de tidiga vetenskapsmännen, t.ex. Kopernikus och Galilei, kom fram till började dock alltmer stå i strid med kyrkans traditionella världsbild med jorden som världsaltets centrum.
Kepler, omkring 1600, krävde att naturvetenskapen skulle söka sig fram till orsaker som inte bara är tänkta utan verkligen kan påvisas fysiskt. Endast i fråga om kvantiteter, storleksförhållanden, kan människan uppnå fullkomlig kunskap. De kvalitativa egenskaperna i naturen, som färger, lukter etc., ter sig olika för olika individer. De kvantitativa förhållandena är desamma för alla och därför måste naturvetenskapen hålla sig till dessa. Kepler nämns därför som grundare av den ”exakta” naturvetenskapen.
De nämnda vetenskapsmännen var inte alls några ateister, utan såg kunskapen om omgivningen, naturvetenskapen, som en sak för sig.
Francis Bacon, omkring 1620, slogs av det faktum att vetenskapen hade gjort så oerhört små framsteg sedan antikens dagar. Han började med att säga att man borde ”kasta all tanke på filosofin åt sidan tills en beprövad och noggrann, naturlig och experimentell (natural) historia förbereds och byggs upp.” Bacon trodde att många hade lockats in på fel spår genom att de i sitt vetenskapliga arbete hamnat i ett sökande efter de yttersta orsakerna. Detta hörde snarare till filosofin. Att föra in frågan om den yttersta orsaken ansåg han föra vetenskapen vilse.
Från denna tid tycks den moderna vetenskapen utvecklas mer som en allmän rörelse, mycket beroende på den ökande korrespondensen mellan vetenskapsmän. Den experimentella metoden kom på modet bland grupper av folk både inom och utom universiteten.
Omkring 1630 framfördes idén om en fullständig mekanisk tolkning av universum – en strävan att visa att universum fungerade som ett urverk.
En konsekvens av den mekanistiska världsbilden var att Gud föreföll avlägsen och likgiltig inför de mänskliga angelägenheterna. Under inflytandet av det naturvetenskapliga tänkesättet utvecklades under senare hälften av 1700-talet en ateistisk, materialistisk inriktning.
De nya rönen väckte hos vetenskapsmännen hoppet att kunna förklara rent mekaniskt hela den materiella världen, inklusive människokroppen, utan att ta hänsyn till någon Gud. Då återknöt man till Demokritos’ mekaniska verklighetssyn. Tanken på en bakomliggande osynlig existens som svarar för alla naturfenomen föll gradvis bort. Därmed började den moderna materialismen, och klyftan mellan tro och vetenskap vidgades mer och mer. Naturvetenskapen börjar nu få en egen auktoritet.
Denna mekanistiska uppfattning innebar en ”enhetssyn” på naturen genom att alla naturföreteelser förklarades bero på en princip: partikelrörelser. En stor betydelse som stöd för den mekanistiska enhetssynen fick lagen om energins oförstörbarhet som framlades omkring 1840; alla tilldragelser i naturen är uttrycksformer för energi som kan uppträda i olika former: mekaniskt arbete, ljus, värme, elektrisk energi eller magnetisk energi.
Wöhler framställde 1828 ett organiskt ämne – urinämne – ur oorganiskt material. Efter detta ansåg man att alla livsprocesser kan beskrivas i vanliga fysikaliska och kemiska samband, utan hjälp av någon speciell ”livskraft”.
Genom Darwin och utvecklingsteorin berövades människan sin undantagsställning bland övriga levande varelser och blev en länk i livets långa utvecklingsserie. Hur medvetande uppstår som en konsekvens av materierörelser blev dock en öppen fråga.
Under 1900-talets tre första decennier genomgick fysiken en genomgripande omvälvning, två helt nya grenar utvecklade sig: kvantmekaniken och relativitetsteorin. Dessa två områden av fysiken, vilka man ibland benämner den nya fysiken, medförde en radikal förändring av den naturvetenskapliga världsbilden.
År 1905 presenterade Albert Einstein den speciella relativitetsteorin, vars viktigaste resultat uttrycks i formeln om energin och massans ekvivalens: massan kan helt och restlöst omvandlas i energi och tvärtom. I sin allmänna relativitetsteori beskriver Einstein tyngdkraften som en effekt av rymdens ”krökning” kring tunga massor, planeter, stjärnor osv.
Sedan 1930-talet har naturvetenskapen allt mer gått in för tanken på energin som vetenskaplig grundprincip.
En teori om hur universum har kommit till har blivit så allmänt accepterad bland astronomer att den kallas för ”standardmodellen”, i stort sett rör det sig om vad man ibland kallar ”big-bang-teorin”.
Den går ut på att all universums materia ursprungligen låg samlad i en mycket tät ”ur-atom” som exploderade för ca. 15-20 miljarder år sedan. Den gas som på så sätt uppkom bildade under gravitationens inverkan moln, som i sin tur tätnade till galaxer och stjärnor. Det innebär att allt skeende i universum antas ha sin grund i denna explosion utan att man kan förklara varför allting har utvecklat sig till den verklighet som vi i dag lever i.
Det finns en konkurrerande teori som filosofiskt verkar mer tilltalande, nämligen det ”stationära tillståndets” modell. Enligt denna teori har universum alltid varit ungefär likadant som det är nu. Allt eftersom det expanderar skapas oavbrutet ny materia som fyller ut tomrummen mellan galaxerna. Frågan hur universum var i begynnelsen blir meningslös – det har aldrig funnits någon begynnelse.
Fysiken, grundvetenskapen, övergav materialismen redan för 70 år sedan när Einstein formulerade sin formel: E=mc2. Det finns inte längre några fasta, odelbara block som universum är byggt av – all materia kan restlöst omvandlas till energi. Alla fysiker har dock inte gett upp sin jakt på världens grundstenar. Somliga fortsätter att leta efter elementarpartiklar.
De partiklar som utgör atomens beståndsdelar uppför sig ibland som hårda kulor, men under andra omständigheter är de som kraftfält eller vibrationer som breder ut sig i någonting som helt saknar fysiska attribut. Vad som vibrerar har man ingen aning om. Med andra ord är man inte säker på vad vår verklighet egentligen består av.
Enligt den bild som naturvetenskapen i våra dagar har givit är livets uppkomst här på jorden en naturlig följd av en lång kemisk utvecklingsprocess. Liv uppstod på jorden ur död materia som ett naturligt och oundvikligt resultat av de förhållanden som rådde för ca. fyra miljarder år sedan. Enligt professor Lima-de-Faria har livet ingen början, det ingår i livets struktur. Man har i dag kommit så långt bakåt mot utvecklingens början att man är framme vid själva kolatomen. Den är ”ur-enkel” och stendöd. Men inte desto mindre är det den som är det yttersta upphovet till själva livet.
Den biologiska utvecklingsprocessen har med hjälp av mutationer och andra kopieringsmisstag i arvsmassan, där gynnsamma förändringar bevarats i kampen för tillvaron, lett till skalan av levande organismer: bakterier, alger, högre växter, djur och människor.
På samma sätt som tidigare naturen förklarats vara ungefär som ett stort urverk, förklaras människan fungera som en maskin. Själslivet är en funktion av komplicerade neuro-fysilogiska, elektro-kemiska processer. I dag är detta vetenskapens officiella ståndpunkt.
Var och en får tro vad han eller hon vill, eftersom naturvetenskapen inte utger sig för att bevisa eller omstörta någon speciell trosartikel eller något för tron väsentligt. Vetenskapen är endast en kritisk granskare av allt den stöter på i den naturliga världen.
Några exempel på den moderna synen på tillvaron och meningen med människan:
Ett vetenskapligt betraktelsesätt har successivt övertagit kyrkans roll som uttolkare och förklarare av verkligheten och människans färdriktning. Förverkligandet av teknologin och tron på dess möjligheter att skapa mänsklig lycka har satt nya mål för människans strävan. Den materiella tillväxten och strävandet efter ”välfärd” har kommit i första rummet.