Del 2: Organisk Enhetssyn

Det tänkbara alternativet

Denna del av utställningen redogör för den organiska enhetssynen och dess kon­sekvenser för tänkandet. Den som inte har tillfälle att läsa hela utställningen kan börja direkt med denna del.

Teologi och ateism

Sedan snart 200 år pågår en omöjlig konfrontation mellan teologi och ateism: en absolut tro på naiva teologier står mot antitron, ateismen, som försöker hålla en obefintlig och därför oangripbar position mellan ett absolut förnekande av all tro och en lika absolut tro på teknologins framtid. Denna omöjliga konfrontationen mås­te upphöra och på båda sidor ersättas av en filosofisk attityd i ordets ursprungliga mening: Filosofi (grekiska) besinning i kärlek till sanningen. Det är grundvillkoret för att komma ifrån den vanmakt som det urspårade moderna tänkandet befinner sig i sedan 1828.

Teologer och religiösa samfund måste inse att de inte kan vinna något med att binda sig till tolkningar som de själva inte förstår och därför inte heller kan för­klara.

Den ateistiska antitrons försvarare måste inse att tänkandet inte är något fristående ekorrhjul som man kan snurra hur som helst för att roa sig själv och andra utan nå­gon som helst tanke på dess naturliga mening. De måste också inse att det i läng­den inte kan vara någon lösning att skylla det psykiska eländet, som uppstår av desorienterat tänkande, på gudsbegreppet och religionerna, för att samla argument för deras avskaffande.

Tron på livet, tron på den levande enheten och det därmed sammanhängande reli­giösa tänkandet, tillhör den mänskliga egenskapen som skiljer oss från djuren. Den egenskapen är medfödd och går inte att avskaffa genom att utarma det mänskliga språket, som är religionens redskap för att ge barnen svar på deras frågor om till­varons mening. Vi måste alla inse att det tänkbart största brottet mot barnen, den ständigt framväxande människan, är att beröva dem möjligheten att kunna utveck­la den medfödda tron på den levande enheten.

Att kyrkan bidragit till förvillelsen genom indoktrinering av vidskepliga teologier är en sak för sig. Men lösningen är inte att göra detta ännu mer effektivt genom att, med språkets alla till buds stående medel, göra en vidrig fars av den mänskliga egenskapen och gudsbegreppet, den levande enhetens symbol, och där­med låsa barnen till den teknologiska orienteringsförmågan.

Vad kan en hatkampanj mot Gud leda till? Kan det vara rätt att (via språket) ställa barnen i relation till en avlivad, slumpstyrd, meningslös och död verklighet och på så sätt avliva barnens tro på livet och den därmed sammanhängande kärleken?

Med alla sina naturliga frågor om livet och verkligheten försöker barnen få ihop en levande bild av verkligheten. Men deras försök är förgäves så länge det är allmänt accepterat att i all uppfostran och utbildning glida undan frågorna med hänvisning till den teknologiska utvecklingens ovissa framtid och dess massproduktion av data: döda teknologiska sanningar. Med den utvecklingen kan den psykiska hälsan bara bli värre och värre med varje generation.

Hela den moderna utvecklingen sedan 1828 är en enda feedback, en sammanhän­gande praktisk bevisföring, på de två tusen år gamla orden: "Det gagnar människan föga om hon förvärvar hela världen men tager skada i sin själ." Teknologisk ut­veckling är bra för den fysiologiska hälsan och höjer vårt utbyte av det fysiolo­giska livet, men den kan inte främja psykets, den inre människans, hälsa. Den psy­kiska hälsan kan bara bli värre så länge vi hänvisar barnen till att låta sitt tänkande styras av slumpen och så länge vi avfärdar den gudsbaserade livsfilosofins nöd­vändighet och varje tanke på ett livsbaserat ställningstagande till verklighetens osynliga enhet.

Det må vara sant att den bokstavsbundna, skriftlärda kyrkan har förlorat förmågan att tolka Kristus uttalanden i Bergspredikan, men det vittnar inte om en bättre för­måga att göra ett billigt gyckelspel av kyrkans oförmåga och att summariskt för­löjliga den för alla lika ofrånkomliga etiska problematik som tas upp i Bergspredi­kan. En opposition som inte kan uppvisa annat än aggressivitet och smädelse kan inte vara annat än destruktiv.

Det grekiska ordet politik betyder statskunskap och gäller uppgiften att lösa prob­lemet med en gemensam hushållning med tanke på de existentiella behoven. I den meningen är politik nödvändig och praktiskt användbar. Tron att människans psy­kiska problem kan lösas med politik är dock ett katastrofalt misstag som bara kan trappa upp det kalla kriget och öka maktlystnaden, konkurrensen och hatet mellan människorna.

Vad är religion?

Alla barn fattar att sinnena är begränsade och nöjer sig därför inte, som djur gör, med bara sinneserfarenheten av omgivningen. De undersöker och är intresserade av allting och visar därmed den typiskt mänskliga nyfikenheten, intresset att för­stå, vid sidan om intresset av att få sina existentiella behov tillfredsställda. I bör­jan är intresset desorienterat och barnen kräver skydd och passning för att inte skada sig. Först när de har lärt sig att tala kan de på meningsfullt sätt börja ge uttryck för sitt mänskliga behov av att förstå genom att ställa frågor till de vuxna om orsaken till allting, om det som inte syns, om det som inte kan uppfattas med sinnena.

Behovet och förmågan att förstå orsaken till allting är en naturlig, medfödd egen­skap och inte ett intresse som de vuxna skapar. Beviset för det, är att alla barn, när de lärt sig tala, uttrycker det behovet både med besked och myndighet i form av en kristallklar logik som ofta förbryllar de vuxna och försätter dem i förlägenhet och underläge.

Ordet religion kommer från det latinska re-ligio som betyder leda, koppla bakåt med tanke på språkinlärningen. När barnen lär sig tala blir de ofrånkomligen in­kopplade i de vuxnas och de tidigare generationernas uppfattning om förhållan­dena i verkligheten. Språket fungerar därmed som en mental arvsöverföring vid sidan om det biologiska arvet.

Ordet religion i dess ursprungliga mening hänvisar till det kollektiva ansvaret in­för språket. De vuxnas allmänt vedertagna uppfattning om människan och orsaks­sammanhanget i verkligheten uttrycks i språket och binder därvid alla barn till den allmänna uppfattningen. Barnen kan inte ifrågasätta de vuxnas uppfattning i sin helhet förrän de själva blivit vuxna. Och när filosofin är förvillad förlorar de under uppväxttiden sitt i början så logiska och kristallklara filosofiska perspektiv.

Det förklarar varför felaktiga föreställningar i filosofiska grundfrågor kan över­leva i hundratals år. Den mentala arvsöverföringen sker steg för steg i samband med att barnen samlar erfarenhet av den egna, biologiska verklighets­anknytningen. När det mentala arvet – filosofin – är förvillat upplever barnen hela tiden motsägelser mellan de vuxnas orsaksförklaringar och den egna biologiska erfarenheten av existens. Barnens identitetsupplevelse blir då störd, förvillad, osäker, oklar och laddad med idébetingade psykiska problem.

Identitetsproblematiken kulminerar under pubertetsåldern då barnen utifrån köns­mognadens erfarenhet möter könsgemenskapens psykiska problem. Parat med tanken på det stundande fullständiga ansvaret för sig själva utlöser detta en chock­artad identitetskris. Barnen är då tvungna att genomgå något av en ny födelse där de måste lämna den osäkra och oklara barndomsidentiteten bakom sig och ikläda sig i en ny identitet. De måste nu försöka bli vuxna och som alla andra låtsas att vara säkra, klara, myndiga och som alla andra noga dölja och skämmas för identi­tetslöshetens upplevelse. Skämmas för det som är ett gemensamt problem för alla människor. Ett problem som vi bara tillsammans kan avhjälpa och som vi i sådana fall gemensamt borde skämmas för.

Vad innebär Organisk Enhetssyn?

Organisk enhetssyn innebär ett initiativ till en gemensam saklig prövning av anta­gandet att vi och verkligheten i sin helhet existerar som en enda sammanhängande organism, en levande kropp.

Organisk enhetssyn bygger på tanken om en natur – livets universella enhet – och innebär därmed en påminnelse om det logiskt omöjliga i både teologiernas och ateismens ställningstagande till orsaksfrågan. Felet i teologiernas och ateismens teori är att båda utesluter tanken på livets universella enhet och i stället utgår från tanken på en både död och levande natur.

Skillnaden är att teologierna talar om ett osynligt levande väsen som i tidernas be­gynnelse skapade och sedan tekniskt styr det ”döda stoftet” och de levande orga­nismerna. Ateismen å sin sida har överflyttat tanken på en tekniskt styrande och rådande or­sak till det som vi med synsinnet bedömer som död materia. Ateismen ser därför i den döda materien en död gud, som man påstår genom tiderna har skapat oss alla andra levande organismer med slumpens välvilliga medverkan.

Frågan om orsaken som är ett för människan helt avgörande filosofiskt grund­problem har därmed blivit ett farsartat tvisteämne. Därför pågår sedan snart tvåhundra år världshistoriens mest naiva kulturkrig som håller på att förstöra människans möjlighet att överleva.

Bevis, vad är det?

Beviset på den osynliga verklighetens existens är varje människas egen erfarenhet av att synsinnet är begränsat. Det är just på grund av att alla vet att synförmågan är inskränkt, som alla är intresserade av och tänker på det osynliga. Att människan redan som barn kan göra det beror på att förmågan till eftertanke hos människan, till skillnad från djuren, inte är låst till de existentiella behoven. Därför har varje människa friheten att i kärlek till sanningen filosofera, logiskt tänka efter över människans naturliga situation och över orsaken till och meningen med hela till­varon. Kravet på bevis, att andra ska visa det man själv inte ser, betyder att man endast vill tro på det man kan se. Därmed inskränker man sin oinskränkta för­måga att besinna sig på basis av alla sina erfarenheter av existens.

Vetenskap kan inte leda till filosofi

Vetenskaplig utveckling är detsamma som att upptäcka mer och därmed öka förmågan att agera i förhållande till den synliga omgivningen. Att utveckla den förmågan är både nödvändigt och bra. Förvillelsen börjar om man bara satsar på den förmågan och tror att upptäcka, få syn på, mer är detsamma som att förstå mer. Den tron är den urgamla kollisionskursen mellan vetenskap och filosofi.

Tidigare förträngde man filosofin genom att vilja utveckla förståelseförmågan genom att satsa på koncentrationstekniker och inåtskådande. Sedan 1828 för­tränger man filosofin genom att uteslutande satsa på teknisk utveckling och forsk­ning, utåtskådande. I bägge fallen blir resultatet förvillelse – tidigare en uppsjö av mystiska, ockulta och magiska teorier, i dag en uppsjö av politiska, psykologiska och parapsykologiska teorier.

När man inte räknar med sinnenas relativa beskaffenhet vill man, på basis av ögats till tid och rum bundna syn på orsakssammanhang, förstå orsaken och det funktionella sammanhanget mellan allting på följande sätt:

Den grundsynen på orsakssammanhang låser oss till föreställningen att allting är en sak för sig, att det bara finns åtskilda saker (levande och döda). Vi föreställer oss att det är funktioner som t.ex. gå, flyga, se, älska eller ljus, elektricitet, värme, gravitation osv. som skapar stadiga eller tillfälliga relationer, förbindelser, mellan de åtskilda sakerna.

När man i den föreställningen allvarligt börjar söka efter den verkliga orsaken kan man inte komma ifrån problemet att alla delar, som vi kan urskilja som levande och döda saker, uttrycker någon form av egen verksamhet och därför i tid uppträ­der både som passivt påverkade saker och som aktivt verksamma orsaker.

Därav uppstår det dualistiska problemet med ömsesidighet, verkan och återver­kan, och samma problem mångfaldigat, det pluralistiska problemet, att allting in­verkar och återverkar på allting. Detta gör hela orsaks- och sanningsfrågan relativ och till ett ofantligt komplicerat, skrämmande och irrationellt kaos.

För att inte bli förvillad och panikslagen av vanmakt i den dualistiska och pluralistiska synen på orsaksfrågan, är alla av psykisk självbevarelsedrift tvungna att ordentligt begränsa sin strävan att förstå till att gälla vissa orsakssammanhang och helt strunta i andra. Man måste prioritera, avskärma och specialisera sig, och utifrån individuellt valda orsaker, s.k. synvinklar, utveckla förklaringar vilka inte förklarar någonting om den filosofiska orsaksfrågan.

Att skilja mellan filosofi och teknologi

Det är lika lätt för alla att förstå vad filosofi och den därmed sammanhängande mänskliga egenskapen är. Det fordras inte annat än att komma ihåg sinnenas be­gränsning och fatta att den bedömning av orsaksfrågan vi gör på basis av synen och det därmed sammanhängande, jämförande tänkandet inte är annat än en viss form av saklighet med den naturliga meningen att utveckla förmågan att agera i förhållande till den synliga omgivningen.

Sedan behöver man bara låta den logik som alla tillämpade i barndomen gälla. Den av inlärning ännu inte förvillade lo­giken, den rent livsbaserade sakligheten, den rena och mänskliga logiken vars na­turliga mening är att förstå orsaken till och meningen med hela tillvaron.

Sedan vi har gått in för att få syn på orsa­ken, blandar vi ihop den teknologiska och den filosofiska sakligheten fullständigt. Därför kan det i början kännas svårt och ansträngande att skilja alla de naturliga insikter som uppstår av erfarenhet av existens från det inlärda. Det kan kännas svårt att koppla bort det inlärda och i stället hålla sig till det som vi i barndo­men byggde vår logik på och som vi fortfarande upplever som det alldeles självklara och naturliga.

Om vi vill att förståelsen och kommunikationen mellan människor ska öka och där­med bryta den accelererande isoleringen, måste vi åter bli gemensamt intresserade av självklarheterna och bygga upp filosofin igen, vid sidan om den teknologiska förståelsen av verkligheten. I stället för att förbigå, bli stressad och irriterad av självklarheter i det från barndomen invanda och ensidiga intresset för det inlärbara och komplicerade.

Filosofins ABC

Att filosofi tillämpades under alla årtusenden berodde på att människorna alltid förstod att man inte kan se upphovet, orsaken, till oss själva och allting som vi ser. Man förstod att allt som vi kan fatta med våra sinnen är föränderligt, förstörbart och obeständigt, och något sådant kan inte vara orsaken. Man kan inte bygga en bestående förståelse på det obeständiga.

Rätt filosofi måste därför börja med ett förnuftsbaserat ställ­ningstagande till vad sak och saklighet är. Begreppet saklighet kommer av att hela vår verklig­hetsupplevelse grundar sig på sak- och funktionsupplevelse.

För varje barnasinne är det uppenbart att det måste finnas en sak, ett bestående något, för att en funktion ska kunna uppstå. Med andra ord kan funktion, verksam­het, inte finnas i sig utan endast i samband med en sak som fungerar; verkar. Den­na självklara insikt gör att vi upplever problem med förståelse av orsakssamman­hang när vi på basis av våra sinnen eller vårt minne upplever funktioner som lösr­yckta ”saker” för sig (t.ex. ett ljud, en lukt, känsla, idé eller mera ”påtagliga” funk­tioner som blixt, rök, moln) utan att veta varifrån de kommer.

Detta skapar all otrygghet, rädsla och ångest så länge man inte har tagit reda på orsaken till funktionen, vilket innebär tillfredsställelsen av att förstå. Nöjer man sig då med ytliga, teknologiska och sinnesbaserade förklaringar, vilket innebär för­ståelse utifrån obeständiga orsaker, uppstår en skenförståelse och skentrygghet. Man lever då i tron att man har förstått men kommer inte ifrån problemet att förståelsen är ytlig och otillfredsställande.

Är man då inte intresserad av filosofi, av förståelse av den bestående orsaken, kommer otryggheten, rädslan och ångesten av den otillfredsställande förståelsen att bestå, parat med förståndets vanmakt. Vanmakten driver människan till att vilja förstå mer och mer av de oändliga möjligheter som den teknologiska för­ståelsen erbjuder. Dock utan att komma ifrån problemet att alla teknologiska orsaksförklaringar knyter förståelsen till samma obeständiga verklighetsbild.

Detta är dagens situation, och här gäller det för oss att bli medvetna om filosofins A: Den självklara men lättglömda insikten att bara det kan ha existens, vara något, som motsvarar vår föreställning om en oförändrat bestående sak. Något som vi inte kan finna i vår synliga verklighetsbild där allting ändras, förnyas. En filoso­fiskt tänkt oförändrad sak kan möjligen ändra sin form men aldrig bli mer eller mindre, något annat än vad den är.

Det filosofiska begreppet sak är alternativet till det filosofiska begreppet rum, tomrum. Sak är upptaget rum, verklighet, det som existerar, det som är något. Rum är den teoretiskt tänkta motsatsen till sak och motsvarar begreppet ”ingen­ting”.

Sak kan inte upphöra att vara, försvinna, bli ingenting, eller börja att av ingenting bli någonting och sedan växa genom att det blir mera sak av ingenting. Ur ingen­ting kan inte någonting uppstå, och det som är kan inte övergå till att bli ingen­ting. Därför måste verkligheten i grunden vara ett och detsamma genom tiderna oförändrat bestående sakförhållande. Men inte som en död och stel sak, som inte kan uttrycka någon funktion, utan som vår erfarenhet av en rörlig sak, t.ex. vatten eller en levande kropp. En rörlig sak med ett föränderligt, s.k. relativt förhållande mellan delarna utan att denna föränderlighet ändrar något på hela sakförhållandet och sakens enhet.

Sedan gäller det att bli medveten om filo­sofins B: Den självklara men lättglömda insikten att funktion inte kan existera i sig. Funktion kan inte existera som en sak, upp­träda vid sidan om eller lösgjord från den sak som uttrycker funktionen, vilket vi ofta tror när vi inte räknar med sinnenas relativa beskaffenhet.

Därför försöker forskarna förgäves komma underfund med vad rörelse, värme, elektricitet och de andra energiformerna är i sig. Det är omöjligt att kunna finna livets förklaring genom att få syn på vad livet är, lika omöjligt som att upptäcka funktionen gå utan att se någon som går. Funktionen kan bara vara uttryck av en sak, så länge saken i tid oavbrutet upprätthåller funktionen.

Den logiska slutsatsen är att funktion måste tänkas som ett uttryck av en saks inneboende, bestående natur, motsvarande det filosofiska begreppet ”förmåga” eller ”egenskap”. Det innebär att en bestående sak även har en bestående natur som inte på något sätt förändras av att saken börjar eller upphör att vara verksam. Sakens inneboende natur är alltid bestående oavsett om saken för tillfället är verksam eller inte.

Sedan gäller det att bli medveten om filosofins C: Den självklara men lättglömda insikten att funktion inte kan överföras från sak till sak på något annat sätt än ge­nom omedelbar beröring. Det är ett självklart bevis på att sak- och funktionsför­hållandet i hela verkligheten måste vara en obrytbar, bestående enhet.

Gud och det medvetna sinnet

Dessa självklara filosofiska funderingar om sambandet mellan sak och funktion har varit aktuella i alla gamla kulturer. Därför har man alltid varit övertygad om att det i grunden måste finnas en bestående sak och att förståelsen av denna sak kan förklara alla föränderliga fenomen som vi upplever med våra sinnen. Samma övertygelse kännetecknar också den moderna vetenskapen vilket förklarar varför man så febrilt letar efter den bestående saken.

Tidigare betraktade man det som självklart att denna bestående sak åtminstone måste ha samma natur som vi: vara ett om sig själv medvetet, levande väsen. Det är ologiskt att tänka sig att orsaken till oss saknar den natur vi själva erfar. Därför fick denna filosofiskt tänkta, bestående sak namnet Gud, och blev tolkad som ett människolikt, levande väsen.

Med samma filosofiska saklighet ansåg man det självklart att det även måste exis­tera en bestående sak som är orsak till den föränderliga människokroppens olika uttryck. Den saken kallade man det medvetna sinnet, tänkt som ett enhetligt sinne bakom de fem sinnesleden. Detta begrepp för människans bestående identitet föll bort i den kristna traditionen och är endast antytt med det funktionella begreppet ande.

Bristen på teknologisk kunskap om den omgivande verklighetsbilden var orsaken till att religionerna ständigt gjorde samma fel vid bedömningen av relationen mel­lan Gud och de medvetna sinnena. De utgick från ögats begränsade upplevelse av relationen mellan saker i omgivningen och tänkte sig därför Gud vid sidan om de medvetna sinnena, själarna, och funktionerna som förbindande led.

Organisk enhetssyn går ut på att korrigera den på skissen (vänster) visade felaktiga föreställningen genom att tillämpa filoso­fisk saklighet i kombination med den kun­skap om vår verklighetsbild som dagens vetenskap ger oss.

Att hela verklighetens uttryck måste ha en bestående och levande orsak, Gud, och att också vårt livsuttryck måste ha en beståen­de och levande orsak, det medvetna sinnet, kan inte bli mer än självklart om vi låter den filosofiska sakligheten gälla.

Förhållandet i verkligheten kan logiskt sett inte vara annat än ett odelbart sakförhållande i en inom sig rörlig sak med en odelbar inneboende natur, som gäller både för hela saken och alla ingående delar. Med en modern liknelse kan vi tänka oss hela verkligheten som en levande organism, där vi som mänskliga sinnen ingår som delar på ett liknande sätt som cellerna ingår som delar i vår levande kropp. Att vi i egenskap av medvetna sinnen är delar av verklighetens osynliga bestånd – saken – innebär att vi inte kan få syn på eller få tag i varken den sak vi själva är eller hela saken. Alla försök i den riktningen innebär bara att vi spiller tid och blockerar vår förståelse genom att engagera hjärnan i uppenbart irrationella frågeställningar. Att vi inte kan få syn på eller få tag i själva saken hindrar oss inte från förstå det väsentliga hos saken: dess inneboende natur, sakens väsen - det som vi själva erfar.

Uttrycket av Guds natur upplever vi som den överordnade, enhetliga naturen i hela universum. Samma Guds natur kallar vi livsuttryck när vi ser, dvs. indirekt via synsinnet erfar, uttrycket av ett medvetet sinne genom en mänsklig kropp. Vår primära, direkta erfarenhet av Guds natur upplever vi som medvetenhet, vakenhet, vår egen erfarenhet av att finnas till. Om vi börjar diskutera sakfrågan med utgångs­punkt från dessa erfarenheter och i medvetenhet om vårt gemensamma naturbe­roende, kan vi börja förstå oss själva och den gemensamma verkligheten vi lever i. Man kan aldrig uppleva någon annan natur än medvetenhet. Man kan visserligen teoretiskt tänka sig att man är medvetslös eller död men aldrig uppleva det.

Den vetenskapliga forskningen ger beviset

Organisk enhetssyn innebär en hänvisning till den vetenskapliga forskningens filosofiska värde, något som man tidigare inte kunde hänvisa till när man under årtusendenas lopp diskuterade filosofin. Värdet uppstod när den urgamla filoso­fiska tanken om sinnenas begränsning blev vetenskapligt bekräftad genom att man med teknologiska instrument experimentellt lyckades avslöja innebörden i sinne­nas begränsning och formulera energilagen.

Energilagen innebär enkelt uttryckt att materian är energi. Filosofiskt tolkat inne­bär detta att det som vi på basis av syn- och känselsinnet upplever som saker och orsaker inte är det i filosofisk mening utan energi; funktion.

Teknologin har till och med givit oss praktiskt upplevbara analogier genom att skapa t.ex. biograf, teve och laser, där vi på ett liknande sätt som i verkligheten kan uppleva ett funktionellt fenomen som en realistisk verklighet. Hela den upp­levelse vi får under en bioföreställning är en sinnes- och minnesbetingad ”dröm”, utlöst av ljusfenomen på bioduken. En liknande illusion kan vi uppleva även utan bio genom att dagdrömma.

Att vi inte har uppmärksammat det filosofiska värdet hos energilagen beror på att all uppfostran och utbildning bygger på tron att vi ser hela sakförhållandet i bilden av universum. Däremot anses det allmänt att vi bara kan se en mikroskopiskt liten del av funktionsförhållandet jämfört med vad alla världens experter tillsammans kan se, vilket i sin tur är en mikroskopiskt liten del av hela den osynliga funktio­nen. Därför anses det helt meningslöst att ens försöka ta ställning till någonting utifrån det lilla som en människa kan se.

Den här vanmaktsinjagande bedömningen måste vändas. På basis av energilagens verkliga innebörd måste vi inse att var och en enkelt kan tänka sig men aldrig få syn på hela sak­förhållandet. Vi har alla en fullständig medvetenhet om det funktions­förhållande som vi behöver räkna med för att förstå oss själva och hela tillvaron. Genom att forskarna har lyckats med att bokstavligen genomskåda hela vår verk­lighetsbild, utan att i den hitta något av bestånd, har vi i dag möjligheten att till­ämpa filosofi i en sakligt förankrad gudstro och en sakligt förankrad tro på oss själva. Därmed kan vi börja utveckla en gemensam förståelse av både sak- och funktionsförhållandena i hela verkligheten.

Skolor och forskning måste vi ha för att lära oss att agera. Filosofi måste vi ha för att i permanent medvetenhet om den gemensamma naturen kunna tillämpa det som vi lär oss i skolor och genom erfarenheter och upptäckter på rätt sätt.

Erfarenhet av existens i dag

Att människokunskapen (psykologin, pedagogiken, sociologin) är så splitt­rad att varje människa har en annan teori, beror på att vi, låsta till synsinnet, pla­cerar medvetenheten i hjärnan; minnesfunktionen. Vi utgår ifrån att medveten­heten uppstår successivt i hjärnan, ditprojicerad av miljöns intryck men förstås även påverkad av de fysiologiska behoven och arvet.

Därför får barnen aldrig någon uppfattning om sin identitet. Sedan försöker de, låsta till en ensidig tro på miljöpåverkan, på basis av miljöpåverkan jobba med sin ”medvetenhet” i syfte att få en bättre identitet. Det fungerar som en sluten cirkel som hela tiden bekräftar teorin och låser oss mer och mer till den.

Därtill kommer de kontroversiella och ännu mer förvillande teorierna om:

1. tänkandets frihet;
2. att vi kan ändra verkligheten, och att vi håller på att frigöra oss från naturen genom att lära oss att styra den;
3. att det därför inte finns någon bestämd mening med livet, utan bara de me­ningar vi själva hittar på;
4. att kärlek börjar genom att man förälskar sig i någon;
5. att öka sin medvetenhet betyder att antingen vidga sin föreställning om mil­jön eller att forska och öka sin kunskap om en begränsad miljö.

Uppfostrad i tanken på en i grunden död verklighet kan intresset för en obegrän­sad helhetsmedvetenhet helt enkelt inte ens komma på fråga. Själva försöket att förstå den tänkta döda naturen i sin helhet kräver ju vetenskapsmannens uppövade förmåga att helt begränsa sig till synsinnet och trettio års studier för att kunna se det som man bara kan se inom vetenskapliga institutioner. Den som inte har den möjligheten kan inte göra annat än att strunta i orsaksfrågan och vänta tills grund­forskarna har löst den.

Erfarenhet av existens i morgon

Om vi kan få dem som sköter våra massmedier att bli intresserade av att bryta det pågående kulturkriget genom att utifrån sakligt tänkta föreställningar, i medveten­het om sinnenas relativitet, införa ett allmänt meningsutbyte om de urgamla filo­sofiska grundbegreppen:

1. Gud – den levande orsaken
2. Det medvetna sinnet – människan
3. Själen – personligheten

Då skulle hela orsaksfrågan och människokunskapen snabbt kunna komma ur sitt dödläge.

Det fordrar inte något annat än att vi gemensamt inser att en saklig gudsmedveten­het är varje människas naturliga tillstånd. Saklig gudsmedvetenhet ger den mänsk­liga identitetsupplevelsen och förutsättningen för att vi ska kunna förstå varandra när vi talar med varandra om förhållandena i verkligheten. Den förmågan har inte djur. När vi inte är intresserade av orsaken till och meningen med förhållandena i verkligheten vill varje människa automatiskt, redan från småbarnsåldern, uppleva sig själv som orsaken, trots att vi vet att vi inte är det. Därav uppstår en dubbel­identitet som blockerar förståelsen, kommunikationen, enigheten och den därav följande kärlekens utbyte.