Del 1: Problembeskrivning

Historisk bakgrund

Denna del av utställningen är avsedd för den som är intresserad av den historiska bakgrunden till vår tids vanmakt inför livsfrågorna och till utställningens resonemang om den organiska enhetssynen.

Den mänskliga förmågan

All vår vanmakt inför att förstå människan, oss själva och varandra, beror på att vi inte klart kan se och definiera skillnaden mellan människans och djurens natur. Detta beror i sin tur på att vi praktiskt taget helt har lyckats sudda ut vår medvetenhet om den kategoriska skillnaden mellan:

Förmågan att filosofera: den förmåga som bara människan har och som innebär förmågan till eftertanke, att besinna sig i fråga om orsakssammanhang. Den förmågans naturliga mening är att varje människa ska kunna förstå och sedan permanent leva i medvetenhet om orsaken till allting, vilket är förutsättningen för tillfredsställelse av det mänskliga behovet av trygghet och kärlek.

Den teknologiska orienteringsförmågan: den förmåga vi har gemensamt med alla arter ända ner till mikroorganismerna och som innebär förmågan till objektiv teknologisk orientering och det därmed sammanhängande behovet att agera i förhållande till omgivningen. Den förmågans naturliga mening är att varje levande existens oavbrutet ska kunna tillfredsställa sina existentiella behov.

De andra arterna kan enbart vara intresserade av att tillfredsställa sina existentiella behov. Därför sker i naturen, om vi bortser från människan, inte något annat än en oavbrutet pågående tillfredsställelse av alla förekommande existentiella behov, vilka gemensamt för alla arter kan indelas i fyra kategorier:

• Behov av näring: fast föda, vatten, luft, värme, ljus.
• Behov av fortplantning och därav följande befruktning, familje- och artbildning, artbevarande.
• Behov av försvar mot fiender och annan fara.
• Behov av agerande och därmed sammanhängande teknologisk orienteringsförmåga, för att varje existens oavbrutet ska kunna lösa det av naturen ständigt förnyade spänningsförhållandet som uppstår i de föregående kategorierna mellan behoven och deras tillfredsställelse.

Det mänskliga tänkandet

Alla förekommande behovstillfredsställelser tillsammans bildar den ofantligt komplicerade funktionsenheten som vi kallar naturens hushåll, eller med modern terminologi: ekosystem, ekologi. Den kännetecknas av två till synes kontroversiella funktioner: livet och döden. Detta har alltid varit människans svåraste filosofiska problem och en ständig källa till feltolkningar och därav följande vidskepliga trosformer.

Den primära funktionen som vi kallar livet uttrycker sig i den sakta, knappast märkbara, och i de flesta avseenden osynliga men oavbrutet pågående biologiska konstruktionen. Den funktionen bygger upp och förnyar ständigt vår synliga bild av naturens hushåll.

Den motsatta funktionen som vi kallar döden är den plötsliga, snabba och därför knappast märkbara men likaledes ständigt pågående tekniska destruktionen som oavbrutet förstör allting som biologin bygger upp. Den teknologiska förstörelsen, att allting äter upp allting, är nödvändig för att den biologiska konstruktionen ska kunna bestå, pågå, ständigt förnyas.

Människan ingår i den bilden av naturens hushåll med i stort sett samma existentiella behov som de andra arterna. Ytligt sett är den påfallande skillnaden den att människan inte tänker och beter sig på samma sätt som de andra arterna. Det som förvillar det moderna tänkandet är att man helt har fastnat för den ytliga betraktelsen av beteendet och därifrån vill sluta sig till den okända mänskliga egenskapen genom att jämföra människan och djuren och forska i hjärnans, tänkandets och beteendets olikheter.

Vi måste inse det omöjliga i det förfarandet och i stället gå till oss själva och konstatera samt ta ställning till skillnaden på basis av vår egen erfarenhet av existens.

Det mänskliga tänkandet är inte låst till den teknologiska orienteringsförmågan. Varje människa kan själv konstatera att hon kan tänka oberoende av sina existentiella behov; filosofera över vilka problem som helst. Genom att vi kan tala med varandra vet vi samtidigt att alla andra människor har samma förmåga.

Den moderna forskningens systematiska kartläggning av djurs tankeförmåga har entydigt visat att vi inte kan få djur att fatta problem som ligger utanför ramen av deras existentiella beroende, trots att de har en liknande hjärnfunktion som vi. Det förklarar varför de i behovstillfredsställelsens begränsade sammanhang ofta tänker mer rationellt än vi. Begränsningen gör att de inte kan bli störda av filosofiska grubblerier, som hos människan skapar det förvillande psykiska fenomenet – den komplicerade bilden av aggressionerna och hämningarna.

Vi behöver bara lägga ihop dessa två entydiga erfarenheter av vår egen och djurens tankeförmåga för att få en klar, entydig och vetenskapligt bevisad definition av den specifikt mänskliga egenskapen. Det finns bara en enda, oförändrat bestående, mänsklig egenskap:

• förmågan att kunna använda hjärnfunktionen, tänkandet, obundet av de existentiella behoven.

Det är denna förmåga och den därmed sammanhängande möjligheten att förstå orsaken till och meningen med allting, som på ett klart bestämbart och kategorisktsätt skiljer oss från djuren. Och som på ett lika klart bestämbart och kategoriskt sätt kännetecknar alla människor.

Alla de oräkneliga förmågorna som t.ex. jobbare, dagdrivare, brottsling, ingenjör, fysiker, biolog, sociolog, präst, bonde, konstnär, fotbollsspelare osv., och alla de oräkneliga egenskaperna som t.ex. snäll, trevlig, rar, blyg, skojig, butter, tuff, schysst, hänsynslös, humanist, socialist, liberal, kapitalist, materialist, katolik, muhammedan osv., vilka bildar vår ofantligt komplicerade och därför så förvillande bild av människan, är bara tillfälliga, föränderliga och ständigt utbytbara yttringar av densamma, bestående och gemensamma mänskliga grundegenskapen.

Om vi bara kan åstadkomma så mycket att vi rent teoretiskt frigör oss från dagens splittrade människobild och ena oss om att starta en offentlig, saklig diskussion i medvetenhet om den i grunden gemensamma mänskliga förmågan, har vi redan lämnat den beklämmande vanmakten som kännetecknar dagens diskussioner om livs- och samlevnadsproblemet. Då kan vi med tillförsikt se fram mot en oavbrutet växande förståelse av varandra vilket är grundförutsättningen för trygghet, kärlek och fredlig samlevnad.

Ändamålsenlighet

Den spontana upplevelsen av den mänskliga förmågan yttrar sig i att barn, genom att lära sig språket, fattar synsinnets begränsning och vill förstå hela bakgrunden till den synliga bilden av verkligheten: allt som man med ögat inte kan se. Då börjar barnen praktiskt uppleva den särskilda mänskliga förmågan att förstå som djuren inte har. Upplevelsen av den förmågan tolkar vi spontant som medvetenhet om oss själva, individualitet, integritet, frihet, vilja, godtycklighet, förmågan att tycka, fantisera, skapa, styra osv.

Varje förmåga måste ha en ändamålsenlig och funktionell beskaffenhet: vara ett bestående något med en bestämd mening. Man måste ha en bil för att kunna åka, ben för att kunna gå, lunga för att kunna andas, öga för att kunna se, hjärna för att kunna tänka osv. Den mänskliga förmågan att kunna göra allt detta kan inte vara något undantag, ett ingenting som trots allt kan verka.

Hela vår desorientering inför den specifikt mänskliga förmågan beror på att vi inte har någon uppfattning om vare sig förmågans beskaffenhet, existens eller mening. Vi har bara själva ordsymbolen 'jag', men vår uppfostran och utbildning ger oss inte någon upplysning om vad ordet betyder eller vad detta jag, människan - den som åker med bilen, går med benen, andas med lungan, ser med ögat, tänker med hjärnan - är.

På basis av en katastrofal felbedömning har vi låst oss till synsinnet och allmänt accepterat doktrinen att människan är den synliga kroppen: en matematisk summa av alla de förmågor som den synliga kroppen representerar. Vi menar därför inte något särskilt när vi säger 'jag' – jag åker, jag går, jag andas, jag ser, jag tänker. På grund av denna brist i vår uppfostran och utbildning kan vi bara tänka på bilen, benen, ögat, lungan och hjärnan samt enbart känna vanmakt, nervositet, panik och ångest inför identitetsfrågan: Vem är jag? Vad är detta jag, denna osynliga förmåga som hela tiden lever och förstår, sover, drömmer, vaknar, tänker och gör allt det som jag gör?

All desorientering inför identitetsfrågan – Vem är jag? – beror på att människan lätt glömmer sinnenas begränsning och vill förstå verkligheten som hon ser den: som ett i hela universum utspritt, rörligt sakförhållande med större eller mindre avstånd mellan sakerna. Dessa rörliga saker tolkar hon som verklighetens materia, bestånd, och särskiljer dem från det funktionsförhållande kallat naturen som förbinder sakerna och åstadkommer den gåtfulla enheten som människan alltid har velat förstå.

Bildtext: Låstheten till denna åtskilda, dualistiska betraktelse av sak- och funktionsförhål­landet för­villade ständigt det mänskliga tänkandet. För att förstå enheten måste man först inse att det finns en kategorisk skillnad mellan sättet att förverkliga filosofi och sättet att förverkliga vetenskap.

Att förverkliga filosofi innebär att använda sig av förmågan till logiskt tänkande för att förstå det osynliga sak- och orsaksförhållandet bakom den synliga verklighetsbilden. Detta är förutsättningen för en logisk förståelse av förhållandena i verkligheten. Filosofins förverkligande som tidigare kallades sökandet efter visdom, sällhet, enhet, förening, frid, osv. är förutsättningen för ett permanent utbyte av ostörd kärlek till hela tillvaron, hela verkligheten.

Att förverkliga vetenskap innebär att genom forskning, experiment, upptäckter och övandet av olika färdigheter använda sig av förmågan till teknologiskt tänkande för att berika sinneserfarenheterna av den synliga verklighetsbilden. Det förfarandet som man tidigare kallade sökandet efter kunskap om världen ger utbyte av makt och rikedom i alla dess former och bildar det som vi i dag kallar personligheten.

Den osynliga verkligheten

Grunden för alla gamla kulturer, liksom för den moderna naturvetenskapen, är antagandet att en bestående enhet existerar. Den avgörande skillnaden mellan det gamla och det moderna tänkandet är att gångna tiders stora kulturer utgick från att den osynliga enheten måste vara orsaken till allting och att dess funktion måste vara liv, motsvarande vår erfarenhet av levande, medvetna väsen. Det förklarar varför alla dessa kulturer var centrerade kring begreppet Gud, den filosofiska symbolen för den osynliga enhetens tanke.

Mänsklighetens gamla problem var att man ständigt förvillade det ursprungligen korrekta gudsbegreppet och filosofin genom att börja konstruera teologier, inlärbara teknologiska läror om Gud, på basis av ögats upplevelse av sak- och funktionsförhållandet. Eftersom de som utformade teologierna var låsta till synsinnets verklighetsupplevelse kunde de inte tänka sig Gud på annat sätt än som en särskild existens för sig vid sidan om och på avstånd från alla andra spridda existenser. Funktionsförhållandet mellan Gud och de andra existenserna tänkte man sig dels som en skapelseakt i tidernas begynnelse, varigenom avståndet och förhållandet har börjat, dels som ett rådande, baserat på föreställningen makt, allmakt.

Den beskrivningen överensstämmer i stort sett med det funktionsförhållande som ligger till grund för vår egen makt att kunna skapa teknologiska apparater och råda över dem. Därför är alla teologier gudsbaserade teknologier och därför är de laddade av motsägelser och dogmer, oförklarbara påståenden som inte går att diskutera utan bara blint tro på eller avfärda. Detta gäller även den kristna teologin – det moderna tänkandets vagga. Den tillkom genom att man bokstavstolkade skapelseberättelsen i första Mosebok utan hänsyn till filosofi och språksymbolik och utan hänsyn till Kristi uttalanden i frågan som finns i Johannesevangeliets inledning.

Alla människor vill förstå. Ingen människa kan nöja sig med att blint tro på inlärda, oförklarbara påståenden och därmed sluta tänka, fundera, filosofera över det som man lär sig i barndomen av de tidigare födda. Eftersom det är omöjligt att härleda logiska slutsatser ur begreppet allmakt, kan man i sina tvivel på teologin bara känna vanmakt, som medför ångest vilket i sin tur medför icke verklighetsförankrat fantiserande. De som vill förhindra att folk börjar tvivla kan inte finna någon annan möjlighet än att aktualisera tanken på det onda, och genom att fantisera ihop och sprida effektiva skräckhistorier avskräcka folk från tvivel. Skrämselmetoden är ofrånkomlig när förståelse saknas och ingen kan förklara grundfrågorna. Samma metod ligger till grund för alla lagar som är stiftade av människan.

Eftersom man inte kan formulera livsproblemet i teknologiska lagar har alla teologier drabbats av samma öde. De blev ofta helt förvillade när varje ny generation försökte arbeta bort de ofrånkomliga bristerna och motsägelserna. I teologierna finns dock en hänvisning till källan: den bestående naturen; de lagar som människan inte har instiftat. Därför kan var och en som blir intresserad av orsaksfrågan ifrågasätta teologiernas riktighet med utgångspunkt från sin egen erfarenhetav existens. Däri ligger skillnaden mellan de gamla teologiska lagstiftningarna och de tre moderna lagstiftningarna:

1. Den naturvetenskapliga lagstiftningen som med den odefinierade föreställningen om ”den döda naturen” försöker fånga in den levande naturen i teknologiskt formulerade lagar.
2. Den psykologiska och sociologiska lagstiftningen som med utgångspunkt från den odefinierade föreställningen om ”psyket” försöker fånga in konsekvenserna av det odefinierade fenomenet miljöpåverkan i teknologiskt formulerade lagar.
3. Den politiska lagstiftningen som med utgångspunkt från det odefinierade begreppet ”samhälle” försöker fånga in den odefinierade människans odefinierade uppfattning om det odefinierade livet i teknologiskt formulerade lagar som ska vara så odefinierade som möjligt, eftersom grundprincipen för all uppfostran och utbildning är att inte något ska vara definierat, allting ska vara relativt och begreppet sanning ska inte förekomma.

Materialism och positivism

Den moderna förvillelsen består av en uppvärdering av teknologin på biologins bekostnad. Den började när forskare under 1600- och 1700-talen fann fler och fler bevis på att det som man tidigare på basis av synsinnet och Moses skapelseberättelse bedömde som död materia uppvisar egna funktioner, en inneboende natur, som är jämförbar med funktionen hos det stoft man tog från levande organismer. Då började man teoretisera om existensen av en inneboende död natur i den döda materien, utan att uppmärksamma att tanken på en död natur är en filosofisk paradox eftersom begreppet död och begreppet inneboende natur är uteslutande motsatser.

Orsaken till den filosofiska felbedömningen var att kyrkan själv var motståndare till den i andra kulturer och sedan urminnes tider tillämpade enhetliga livsfilosofin som bygger på livets universella princip. Kyrkan var därför lika låst som alla andra till tanken på det döda stoftets verkliga existens. Utifrån den förutfattade meningen ansåg kyrkan själv, liksom alla andra, att det vetenskapliga tillvägagångssättet är absolut verklighetsförankrat.

Därför såg man inte vetenskapens öppet deklarerade grundprincip, att bara ta hänsyn till det sinnligt observerbara, som en förutfattad mening. Tvärtom såg man den som förebilden för ett tänkande utan förutfattade meningar. Låsta till den felaktiga tolkningen av skapelseberättelsen upplevde kyrkans representanter vetenskapens tänkesätt – objektivitet – som överlägset alla former av livsbaserat tänkande – subjektivitet. Därmed blev kyrkans felaktiga auktoritet utslagen men samtidigt försatte man livsfilosofi och vetenskap i ett motsatsförhållande vilket blev orsaken till att det moderna tänkandet spårade ur.

Avgörandet kom dock först 1828 när Wöhler lyckades åskådliggöra sambandet genom att på syntetisk väg få oorganiska, ”döda” ämnen att förena sig till organiska, ”levande” ämnen. För första gången i historien lyckades man bevisa naturens enhet. Då gjorde man det katastrofala misstaget att satsa på fel häst. I stället för att gå in för den levande, biologiska naturens enhet fastnade man i synsinnets ytliga bedömning och gick in för tanken på den döda, medvetslösa naturens enhet.

Genom att den kristna kyrkan godtog vetenskapens begränsade syn fick Wöhlers experiment en helt avgörande betydelse. Syntesen av organiska ämnen accepterades allmänt som ett fullvärdigt bevis på att de oorganiska ämnena hade förenat sig själva till organiska. Teologer, vetenskapsmän och allmänhet blev alla så paralyserade av syntesens filosofiska innebörd, att man glömde bort att det var Wöhler som agerade, var aktiv, och inte atomerna. Därmed var det avgjort att den levande naturen inte kunde komma från någon Gud, så som teologerna försökt inbilla människorna i årtusenden, utan från de aktiva atomerna, grundämnena. Den bedömningen ledde till den moderna ”döda livsfilosofin” genom att man drog den felaktiga slutsatsen att alla de subjektiva egenskaper som de levande organismerna uppvisar måste komma från den i atomerna inneboende döda naturen.

Upptäckten utlöste en aldrig förr skådad kulturrevolution där man ställde:

• ateismen, antitron – som förnekar den osynliga verklighetens, livets, medveten­hetens och själens existens, och som endast godkänner den synliga materiens exis­tens och den enda funktion som död materia kan uttrycka – rörelse

mot

• teismen, Gudstron – tron på den levande, medvetna naturens enhet och den med­vetna och besjälade människan.

Med den konfrontationen inleddes en ny epok i historien: materialismen och positivismen. Den var förankrad i hoppet att man med utgångspunkt från den synbaserade erfarenheten av en medvetslös materiarörelse så småningom skulle kunna förstå allt som rör sig inom oss själva och i den levande naturen. Som en följd av denna strävan att förstå den döda naturens enhet avskaffade man det bästa i kyrkans teori, ordet Gud – begreppet för den levande enhetens tanke. I stället började man utgå från det sämsta i kyrkans teori, den tidsbundna föreställningen om en i begynnelsen skapande och från begynnelsen rådande orsak. Utan att tänka sig för behöll man kyrkans o-filosofiska, synbaserade föreställning om orsaken, men överflyttade den från kyrkans levande Gud till vetenskapens döda atom.

I stället för att slopa kyrkans naiva skapelsehistoria behöll man den och genom­förde alla justeringar som den nya föreställningen om ”atomguden” krävde. Man ersatte orden skapa och råda med ordet utveckling, och Moses symboliska sju dagar ändrade man till en genom årmiljarder pågående utvecklingsprocess. Man valde begreppet utveckling, dels på grund av att det är ologiskt att tänka sig att död materia kan skapa och råda, dels på grund av att man var tvungen att ge den döda materien någon förmåga till aktivitet för att kunna hävda att den är orsaken till allting.

Kvar stod dock problemet att någon med den filosofiska förmågan i behåll skulle kunna fråga sig hur död, medvetslös materia kan åstadkomma och utveckla något? För att lösa det problemet gjorde man en komplicerad vetenskap kring begreppet 'slump'. Man började uppleva slumpen som en realitet och menade att den förklarar allt som man inte kan förklara med utgångspunkt från den döda materien.

Med utgångspunkt från dessa två ”orsaker”, atomerna och slumpen, föddes den ateistiska filosofin som är grunden för det vi kallar politik: att godtyckligt kunna tänka, tycka vad en vill om verkligheten och styra, behärska, skapa och förändra den hur en vill. På grund av den livsfilosofiska desorientering som rådde i det kristna Europa har den godtyckliga politiska filosofin lekande lätt lyckats glida undan alla frågor och slå ut motståndaren kyrkan utan att någonsin behöva svara eller stå för någonting.

Att använda begreppet slump betyder att man insett att det måste finnas någon or­sak, som man inte har den ringaste aning om, men struntar i det. I praktiken inne­bär tron på slumpen att man slutar bry sig om bristen på kunskap om orsaken och vänjer sig vid att ”förklara” vad som helst med slumpen.

Forskarna bevisade sedan att materien är energi och Einstein gjorde en komplice­rad vetenskaplig teori kring begreppet relativitet för att förklara det teknologiska förhållandet mellan energin och materien. Detta tog man inte som någon anled­ning att tänka om, utan konstaterade bara att den ”påtagliga” atomguden fick säll­skap av sin abstrakta spegelbild: energiguden.

Den politiska filosofin utnyttjade i stället snabbt begreppet relativitet till att slut­giltigt komma undan orsaksfrågan genom att hävda påståendet att orsaken och där­med sanningen är relativ.

Vetenskapen sade ingenting, teg som vanligt, eftersom det ingår i dess dis­ciplin att förbigå och inte uttala sig om filosofiska påståenden.

Verkan av den politiska relativiteten kunde följdriktigt inte bli annat än ett full­ständigt sammanbrott i kommunikationen inom det praktiska livets alla områden. Vi kan inte förstå varandra och vi klagar över att man överallt glömmer människan. I själva verket har vi glömt oss själva, vår mänskliga identitet, den mänskliga för­mågan att förstå. Det är bara hjärnan, datamaskinen, den teknologiska intelligen­sen, som fungerar som ett självändamål.

Sammanfattning

Vi vädjar till läsaren att i denna beskrivning av den historiska bakgrunden till dagens situation endast se den mening som den skrivits med: en uppriktigt önskan att ta upp problemet för att gemensamt och snabbt komma från vanmakten.

I problembeskrivningen har vi medvetet undvikit all försköning, eftersom för­sköning bara grumlar sakfrågan. Men vår avsikt är inte att angripa någon, utan att beskriva ett omedvetet och kollektivt förlopp som alla drabbats av på samma sätt. Varje försök att få någon mer ansvarig än andra, på 1800-talet eller nu, är helt meningslöst. Lösningen kräver just att letandet och utpekandet av syndabockar upphör.

Vi vet att läsaren kan uppleva det som framförs här i 'Organisk Enhetssyn' som oerhört kontroversiellt och argumen­teringen som ofullständig. Det kontroversiella är ett faktum som vi inte kan förbi­gå. Den ofullständiga argumenteringen beror på det begränsade utrymmet, men vi hoppas på och är beredda att i en fortsatt helt saklig argumentering möta en så bred och allsidig kritik som möjligt.