Organisk Enhetssyn

 

Reflektioner och diskussionsfrågor

Är det klokt att tro att idéverkligheten (människornas idé/idéer om verkligheten) är en från naturen fristående verklighet, vid sidan om den verklighet som vi lever i? Vad betyder att ”psyka varandra”? Består inte alla psykiska bekymmer av idéfixeringar? Varför blir vi idéfixerade? Vilken är den överordnade naturen, vår idéverklighet eller den natur som råder i verkligheten? Vad får det för konsekvenser om alla människor har sin egen unika, från naturen frikopplade idéverklighet? Vad är skillnaden mellan dagdröm och engagemang i verkligheten? Hur kan det bli möjligt att våldföra oss på varandra med ord, ljudkombinationer?

Är det hjärnan – datamaskinen – som bestämmer hur naturen skall vara? Känner inte alla att det är bestämt hur naturen ska vara? Är det en obestämd frihet att vi kan tänka hur vi vill om naturbestämdheten, eller är det en frihet med ansvar? Ändras naturbestämdheten av att vi tänker hur som helst? Vem blir lidande om vi tänker fel, naturen eller vi själva?

Är det rimligt att tänka att hjärnan, som har befunnits vara en biologiskt uppbyggd datamaskin, kan programmera och styra sig själv? Varför talar då alla människor om hjärtat i samband med emotionell berördhet, utan att någon tänker på den pumpstation som håller blodet i omlopp? Har man någon anledning att tänka och anstränga sin hjärna om man tycker att allting är som det ska vara? Vi har byggt upp en jättefin apparat för kroppsvården. Varför klagar alla över att man har glömt människan? Vem har glömt människan?

Djur kan inte tala med varandra om saker som inte finns i naturen, saker som man bara kan tänka sig, men människor kan - fantisera - ha idéer om något som inte finns naturgivet i naturen. Vad menas med en idé? Vad är det för idéer som vi skapar i de naturmedvetna barnasinnena när vi lär dem att tala? Formellt finns det många språk men kan vi med tanke på ordens innebörd – betydelse: ordets härledning till verkligheten – hitta på vilket språk som helst? Är det inte naturen i verkligheten som styr språket? Kan vi vinna något genom att strunta i den styrningen? Kan vi tala om något annat än verkligheten? Varför behöver vi tala med varandra?

Kan vi tänka oss hela verkligheten om vi inte tänker oss den som ett? När börjar vi tänka oss något som ett? När vi tänker på en människa, tänker vi henne som summan av människokroppens alla delar? Måste vi inte ge ett namn åt allting vi vill tala om? Är det rimligt att tänka sig hela verkligheten som en mekanisk funktion? Kan en mekanisk funktion först göra sig själv med den fantastiska ändamålsenliga precision som kännetecknar hela verklighetens uppbyggnad, och sedan göra den intelligenta varelsen människan som ska styra den?

 

«